Downton om lojalitet, hämnd och kärlek

downtown-abbey-spoilers-on-google

Dags för avsnitt fem av åtta i den sista säsongen av Downton Abbey. Igår spelade familjen O Risk (lite opassande kanske, med tanke på världsläget, men trevligt ändå) och tv:n fick vänta. En favoritserie som denna kräver dessutom total koncentration. Jag kommer att sakna karaktärerna, men också musiken, som alltid får mig att rysa. På ett bra sätt.

Det är dags för en ny början för Mr Mason och kanske också för Daisy. Tänk att ett kort, oärligt och ganska misslyckat äktenskap kunnat leda till något så här bra. Det är en fin vänskap den unga kvinnan och den gamle mannen har. Nu villan att Daisy vill flytta dit och det verkar som att Andrew också är sugen på det.

Till och med Mary tycker att det är okej att Mason tar över, men är lite orolig för grisarna. Är Mr Mason stark nog? Så kliver Andrew in och berättar att han ska hjälpa till. Han vill träna och lära sig och med de orden lugnar han Mary och Tom, men överraskar Mr Mason, Daisy och mrs Patmore. Tyvärr kan han inte läsa de böcker Mason lånar honom, men det verkar som att han kan få hjälp från ett oväntat håll.

Mrs Carson behöver fixa middag till sig själv och sin man. Mrs Patmore ger hjälp och några syrliga kommentarer. Är hon avundsjuk som Daisy tror? Det verkar inte bättre. En romans med Mr Mason kanske vore något? Nu när vi ändå hoppas på lycka för alla?

Maten ja, den blev inte som Mr Carson tänkt sig och när han ber Mrs Patmore att lära frugan lite om hur man lagar mat är jag överraskad över att hon inte ger honom en örfil. Det hade han lätt varit värd.

Rättegången närmar sig för miss Baxter. Mr Bates vill att hon tänker över det. Molesley talar för henne och säger att det redan är gjort. Han kan verka vek, men är hårdare än man tror. Samtidigt erbjuder han sig att följa med henne. Det gör han och faktum är att Baxter inte behöver vittna, då mannen hon ska vittna mot erkänner sig skyldig.

Mr Spratt och Miss Denker fortsätter att gnabbande. Nu handlar det om doktor Clarkson, som Denker anser har svikit deras husmor. Det talar hon om för doktorn med all önskvärd tydlighet. Hon och Mr Carson är båda sjukt lojala sina arbetsgivare, men visar det på lite olika sätt minst sagt. Det blir liksom inte så bra. Att sparka henne är kanske väl hårt ändå. Nu vill Denker får Pratts hjälp. Det går sådär. Tills hon använder utpressning. Och han fixar allt.

Bertie Pelham, är det en förvaltare som blir Ediths nya man? Hon hävdar envist att det inte är en date när hon ska träffa honom i London, men varken jag eller familjen tror henne. Förutom Mary då, som inte kan förstå hur någon skulle kunna bli förälskad i Edith. Men förälskad verkar han bli. Och hon också.

Men hon ska arbeta också Edith och intervjua nya redaktörer till tidningen. Endast kvinnor. Miss Edmunds och Edith verkar finna varandra, födda samma år som de är. Viktorianska bebisar som utvecklats till moderna kvinnor.

Mary och Tom ska titta på en racerbil istället. Och dess ägare Henry Talbot icke att förglömma. Tom frågar ut Mary om nya beundraren och det är tydligt att känslor och uppmärksamhet är kul, men att giftermål ligger en bra bit bort. Hon vill inte gifta ner sig säger hon, men handlar det bara om det. Som Tom påpekar behöver jämlikhet inte handla om pengar och status. Han och Sybil var jämlikar, trots att alla inte såg det då. Nu gör de det och det är snällt av Mary att påpeka det.

Själv verkar hon skrämd av kärleken och mycket förståeligt, även av de snabba bilarna. Hur ska hon kunna leva med en man som kör snabbt och tar risker, när hennes första man dog i en bilolycka? Hon ransonerar sin kärlek, säger hon, men hur sunt är det? Tom gör sitt bästa för att få ihop dem och frågan är om och när han lyckas. Makarna Bates verkar för övrigt lyckligare än någonsin. Åh, vad jag hoppas att de får förbli det.

Violet verkar lite rädd för Cora och nu när hälsovårdsministern ska ut på turné blir det allvar. Hon tror att han ska stå på hennes sida. Lite kul att det är Mr Chamberlain, som senare blir premiärminister, som hon nu försöker locka till Downton. Frun Anna de Vere Cole var guddotter till Violets man, lordens pappa. Nu när doktor Clarkson verkar byta sida behöver hon allt stöd hon kan få och överraskar alla då Chamberlain verkligen ändrar sina planer och kommer på middag. Cora är inte förtjust och inte heller hennes man. Han vill helst att hon ger sig, för att slippa konflikten, men som hon påpekar är Violet kanske en dålig förlorare för att hon saknar erfarenhet av att förlora. Hon har gett sig i 30 år och kommer inte att göra det nu.

Middagen blir spännande. Stackars Chamberlain som hamnar mitt i ett stort gräl. Dessutom börjar lord Grantham spy blod, då gans magsår brister. Shit vad obehagligt och chockartat, trots att jag förväntat mig dramatik kring hans hälsa. Debatten om sjukhuset kom i skymundan.

Sedan får vi veta vilken hållhake Violet hade på ministern, en svåger som hittar på galna saker och en skyttegrav i centrala London som även Chamberlain själv hjälpte till att gräva. Jag undrar om det är en sann historia. Att äta middag på Downton verkade vara ett litet pris att betala för att slippa att den gamla historien avslöjades. Tom och ministern verkade få bra kontakt. Kanske blir det politik igen för den forne socialisten.

Alla på Downton, tjänstefolk och familj påverkas självklart av lordens hälsoläge. Till och med Thomas. Men nu verkar det bli ganska bra. Mary vill att hon och Tom ska ta över godset helt för att slippa oroa fadern.

Mary har fått upp ögonen för Marigold och jag undrar vad hon tänker göra om hon får reda på sanningen. Den elaka Mary finns fortfarande kvar. Det gör mig lite oroad.

Läs också: