Jag har lyssnat på Arkan Asaad

Arkan Asaad debuterade med den självbiografiska boken Stjärnlösa nätter 2011 och han säger att det var då han började leva ett liv som författare Nu har han träffat över 600 000 elever. Idag var det dags för mina. Vi har börjat läsa hans första bok gemensamt, varvat originalboken med den lättlästa versionen och hög läsning med tyst läsning. Eleverna har en bra bit kvar, men de är taggade. Boken Stjärnlösa nätter har blivit teater och ska bli film. I december ser vi teaterföreställningen.

Målet med föreläsningen är att eleverna ska bära med sig en gnutta kunskap, säger Asaad och vänder sig sedan till publiken. Det blir ett gött kaos då han undersöker vilka de är.
Vad vill ni bli när ni är stora?, frågar han och svaren kommer, först tveksamt och sedan med större säkerhet. Advokat, soldat, polis, känd på YouTube, snickare.
Hans svensklärare ställde frågan, stoppade honom och pratade med honom och det är därför han ställer samma fråga till publiken.

När läraren frågade tänkte han först, är det för att jag är svart eller?, men lyssnade sedan. Kom tillbaka på måndag, sa läraren, gå hem och fundera på vad du vill göra med ditt liv. Enkelt, tänkte han. Svaret på måndag blev ”jag vet inte”. För det är inte lätt. Bra, du har lyckats med uppgiften, svarade lätare. Du ska fundera på vad du ska göra på ditt liv, inte svara av ren reflex. Jag vet inte, är ett okej svar, men stanna upp och tänk.

Arkan Assad kom senare på att han ville skriva. Nu är han 34 och lever sin dröm, men vägen hit har varit lång. Han kom hit 1983 på grund av kriget mellan Iran och Irak, som bröt ut 1980. Pappan blev tvingad ut i krig. När hans barndomsvänner dör inser han att även han kommer att dö. Efter åtta månader kom han hem och ber sin mamma att gömma honom. Hon vägrar. Du måste göra din plikt, säger hon, om du deserterar kommer vi alla att dö. Så Arkans pappa flyr, deserterar, hämtar sin fru och sina barn och ger sig av utan att säga hej till sin familj. Arkan är bara några dagar gammal.

UNHCR, vita tält och FN-flaggan väntar på dem i Iran efter flera veckors vandring. Det är som idag. Var finns den riktiga friheten, tryggheten?, frågar sig Far. Den finns i Europa, blir svaret, men de har inte pengar att köpa sig vidare. Pappan är kreativ, tar oljetunnor, tvättar dem rena, kokar vatten och börjar att sälja te. Han blir teförsäljare, en chai-walla. Affärerna går bra, han fixar enkla möbler och startar ett liten café.

Efter fyra månader har de råd att köpa biljetter till Europa. De hamnar i ett nytt flyktingläger utanför Rom. Pappan ger sig ut, upptäcker, lär sig italienska och fixar ett jobb. Senare hamnar de på det italienska migrationsverket och får lov att söka uppehållstillstånd i något av de 30 länderna på en lista. Pappan kryssar i alla 30 och tre år senare får de veta att de fått uppehållstillstånd i tre länder, USA, Tyskland och Sverige. De var tvungna att välja. Nu.

USA, alla har pistol, Tyskland, Hitler är tysk, men Sverige har Ingemar Bergman och Far har sett ett svartvit, skittråkig film, men han har sett den i sin pappas biograf. Sedan blir den intressant, en svensk flicka visar brösten och det blir hans första bild av Sverige och nu väljer han landet som sitt nya hemland och tar med sin familj dit.

Året är 1983, pappan har tre jobb och kämpar järnet. Den klassiska svenska drömmen (och där väcker Asaad publiken med ett högt ”va”). Villa, Volvo och vovve. Den ville han ha. Eller ja, inte vovve då, det ville bara barnen. När frågestunden kommer är det självklart någon som frågar huruvida Arkan Asaad själv nått den svenska drömmen. Han erkänner att han har en Volvo, men en v40 och han har en villa. Senast någon dag tidigare har han googlat efter vovve.

Pappan öppnar videobutik, sedan en till och en till och sedan köpte han en Volvo 740 och snart även en villa. De hade allt, förutom hemlandet och släkten. De hade ingen kontakt med dem, ingen visste vad som hade hänt släkten. Det fanns inte mobiler, internet eller andra sätt att få kontakt. Pappan skickade 90-minuters kassettband, men det fanns ingen mottagare.

Julafton 1993 och det snöade större snöflingor än någonsin. Klockan tre, Kalle Anka, julgran och julklappar. Julmust och julbord med köttbullar och dolmar.  Då kommer ett telefonsamtal som förändrar allt. Farmor ringer och berättar vad som hänt då familjen flydde. De fick ta att grannen hade angett Arkansas pappa. Säkerhetspolisen kom med svarta rånarluvor, beväpnade och stormar huset. När de inte kan svara på var Arkans pappa var separeras kvinnor och män och placeras i militärfängelse. Glöm rättegång, glöm mänskliga rättigheter. Faster Monira var 15 år och soldaterna försöker förgripa sig på henne. Hon slår tillbaka och det betyder att hon blir avrättad, inför de andra kvinnorna. Vakterna plockade de kvinnor de ville ha och sedan fanns inget annat val än att gå själv eller släppa iväg ditt barn för att överleva. Farmor och två andra fastrar sitter i fängelse i flera år, släpps sedan och kommer tillbaka till huset. Männen är inte där.

Männen är i ett annat fängelse. Farfar har torterats. Efter fyra år släpps han. Efteråt har han inte berättat att den fysiska tortyren inte var värst, utan att han inte vet vad som hänt frun och döttrarna. Han och sönerna släpps till slut och möter sin familj hemma.

Efter samtalet slår ångesten till och inser att priset för hans frihet var väldigt högt. Han kunde inte ge sig av till Irak via flyg. Två år senare tar han sig in via Turkiet till norra Irak med en väska full av pengar och hoppas att det ska dämpa hans ångest att kunna hjälpa dem. Ångesten växer bara mer, men han tar ett lån och försöker igen. Istället skyller hans mamma systerns död på honom. Det är hans fel att hon inte accepterade en våldtäkt.

När han kommer hem börjar nedgången. Affärerna går i konkurs, de förlora allt, men de har ändå mer än släkten i Irak. Vi får en förståelse för pappans agerande, trots att det inte ursäktar hans beteende. De hälsar på i Kurdistan varje sommar, men till slut vill Arkan inte dit igen. Det är tydligt att porträttet av pappan balanseras när Asaad berättar hans historia. Hur lever man med en sådan skuld?

Nu kommer Arkan Asaad till den del av historien som han berättar om i sin bok — hur han giftes bort med din kusin. Vad skulle pappan säga när släkten frågade? Hur skulle Arkan kunna säga nej till sin pappa? När han lyckades bryta sig loss  från äktenskapet så förlorar han väldigt mycket. Visst älskar han sin kusin, det gör han verkligen, men han vill inte vara gift med henne.

Efter två år ringer pappan. Sonen som varit död kommer hem till jul. Då får han sitta i pappas fåtölj och pappan satte sig på golvet. De pratade om allt, utom vad som hänt under de förlorade året. Det var ett förlåt. Tre år senare pratade de om äktenskapet för första gången, när Arkan gav anteckningarna som skulle bli Stjärnlösa nätter till sin pappa. Pappan fick läsa och godkänna. Han sa att så länge någon kan lära sig något av det här ska du skriva boken. ”Jag är stolt över dig”. Pappan har landat, han låter barnen leva sina liv.

Nu har pappan har tagit avstånd från släkten och står på sin sons sida. Han anser att sonen har betalat tillbaka sin skuld. Arkan har kontakt med sina yngre släktingar på Facebook, som gett dem möjlighet att umgås. Amina har han däremot ingen kontakt med, men berättar efteråt att hon är gift och bor i Tyskland.

Och med det avslutar han sitt föredrag och lämnar tid för frågor. Den första handlar om hans gymnasietid. Lite roligt var det att Arkan Assad berättade att gick Estetiska programmet på gymnasiet, han gick Vård- och omsorg först, för att Far tyckte att han skulle bli läkare, men han bytte sedan. Teater-media som han gick handlade inte om flum, säger han, utan var ett lärorikt program. Han lärde sig att uttrycka sig inför en publik, lärde sig retorik, något som alla behöver. Ta chansen att gå en retorikkurs, uppmanar han publiken.

Varför heter boken Stjärnlösa nätter?, undrar någon och Asaad berättar om en scen som finns i boken. I Kurdistan lyser stjärnorna på ett helt annat sätt, säger han och en dag låg han på fotbollsplanen och stjärnorna var magiska. Så dök ett svart moln upp och precis då var det dags för hans bröllop. Då började det svarta i  hans liv, de stjärnlösa nätterna.

Nästa fråga handlar om språk och huruvida han kan kurdiska. Det kan han, men inte hans yngre syskon. Språk är viktigt, säger Asaad och kurdiska är ett viktigt språk för honom, men svenska är hansmodersmål. Han har också har lärt sig fler språk som persiska och turkiska. Hans tjej är från Iran och han konstaterar att det kan vara bra på många sätt att lära sig språk.

Hur mycket är sant? är en obligatorisk fråga. 99% är sant, säger Asaad, men vissa namn är ändrade. Han ville skriva i skönlitterär form. Mycket av ser vi upplever är hemskt och vi vill inte gå tillbaka till det som gör ont. Det är en naturlig reaktion. Han var tvungen att försonas, det var det bästa beslut han har tagit. Att ta fajten. Det är ett av de budskap jag tar med mig efter att ha lyssnat på Asaad, det allmänmänskliga som hans bok står för, att kämpa för att få kontroll över sitt liv. Eleverna är nöjda och jag hör bara positiva reaktioner efteråt. Att få möta författare ”på riktigt” är verkligen viktigt.

Läs också: