BBC på Bokmässan

  

Bära barnet hem är en bok som tagit Cilla Naumann funderat över länge, faktiskt sedan hon hämtade sina barn i Sydamerika för många år sedan på 90-talet. Att hon skulle skriva en roman som utspelade sig i Bogota var självklart, men hon visste inte hur. Det behövde bli en personlig bok, men inte en bok där hon lämnar ut sina barn och deras biologiska mammor. 

Med fiktionen som hjälp har hon skrivit självbiografiskt, men ändå i romanform. Naumann talar om sin kärlek till romanen och allt vad man som författare kan göra med formen. Hon hade därför inte trott att hon skulle skriva en bok där hon faktiskt är jaget. Att Ana fick ta plats i den viktiga fiktiva delen var för att få in alla de erfarenheter Naumann har av kvinnors situation i Bogota. Många hon mött är precis så självständiga och starka som Ana är. 

Ana får också representera barnen som lämnats av sina föräldrar och som klamrar sig fast vid de små ting som lämnats kvar. Ana hade den gröna filten, namnet hennes mor gav henne och platsen. Hon och hennes liv får också ge bild av det enorma klassamhälle som Colombia är. De fattiga är extremt fattiga och det finns, säger Naumann, 121 tydligt avgränsade klasser. 

Naumann talar om vikten av att koncentrera sina romaner kring få teman. I Bära barnet hem har hon koncentrera sig på moderskapet och strukit en massa material för att få ett tydligt fokus. De biologiska mammorna har hela tiden funnits i bakgrunden och det har inte varit lätt att hantera. 

Intressant var hur Naumann beskriver kvinnor i Colombia som likt Ana arbetar med andras barn och hur det inte finns någon rädsla för att älska för mycket. Hon berättar om kvinnorna på barnhemmet där hon varit, som inte drar sig för att ta hem ett sjukt barn över natten om det behövdes. 

Att bli hittad som biologisk mamma efter många år kan vara en social katastrof. Förr var ett utomäktenskapligt barn ett hinder för studier på universitetet och något som måste döljas till varje pris. 

Naumann har tre barn, men det är bara en son som velat leta efter sin biologiska familj. Den som sökte hittade mycket snabbt sin mamma på Facebook. Att det finns bröder är roligt för alla barnen, medan relationen med mamman är mer komplicerad. 

Det speciella med en mamma går ändå inte att bortse från, säger Naumann och berättade om sin egen mamma som dog under året då sonen träffade sin mamma. Hon talar om hur hon saknar den speciella blicken som en mamma ger sina barn och hur hon saknar den. 

Moderskapets olika dimensioner finns i boken. Kärleken till de små och ångesten då de lämnar hemmet. Frågan om biologiska föräldrar och de som tar över barnen och älskar dem. Ana är en slags adoptivmor på många sätt och det barn hon älskar kommer hon snart skiljas från, långt innan hon blir vuxen. Att hon inte kan påverka sitt liv och få en chans att skapa en egen familj är tyvärr en naturlig följd av att hon jobbar för andra all sin tid. Trots att hon har sin fristad i sitt lilla rum, är det inte mycket hon kan erbjuda ett barn. 

Naumann berättar om sin skrivprocess och hur mycket hon jobbar med språket, ändrar och stryker. Vissa formuleringar består, men mycket förändras. Hon berättar också om hur hennes böcker ofta hakar i varandra, som hur hon skrev 62 dagar om två bröder och deras vän, då hon blev nyfiken på mammorna och skrev Springa med åror. Att skriva en bok som berättar om barnen i Bära barnet hem går dock inte, säger hon, det kommer för nära verkligheten och där finns begränsningar. Hon återkommer flera gånger till att det personliga och självbiografiskt inte är mer sant än det skönlitterära. Det märks så tydligt att det är en personlig och känslig bok och hon bekräftar det jag kände under läsningen att hon tassar lite och närmar sig historien med stor försiktighet. 

Läs också:

One comment