En annorlunda debut

Thrillerliv_framsida_printoriginal_130709

Anna Viktoralia, så heter en av huvudpersonerna i Jessica Johanssons debutbok Thrillerliv. En på ytan väldigt vanligt brud, med perfekt hår och silikonbröst, men inuti en trasig själv som drömmer om ett nytt liv i Amerika. Hon jobbar på ett café, går ut med sin kompis Sofia, umgås med sin mormor och undviker sin mor. Redan från början vet vi att Anna Viktoralia kommer att dö i svininfluensan. Vi vet att hennes liv här och nu snart är över. Det är ett annorlunda grepp och det faktum att döden väntar runt hörnet bankas verkligen in.

På andra sidan Atlanten finns Louella. Hon är minst lika ensam som Anna Viktoralia och detta trots att hon är gift med comboyen och väntar hans barn. Om Anna Viktoralia verkar destruktiv är det ingenting mot hur Louella är. Samtidigt får jag inget riktigt grepp om henne och hennes liv. Det är Anna Viktoralia som jag tar till mitt hjärta. Henne får vi känna lite mer genom den mycket underhållande skrivbok som hon delger oss. En skrivbok som hittas efter hennes död. Där skriver hon om mer eller mindre knäppa saker hon funderar över. Som hur hon ska skildra en mans död i en film, hur svårt det är att våga älska någon, hur hennes kollega börjat med yoga och blivit asjobbig och om hur man mår efter att ha tittat på tv en kväll där reklamen får dig att inse hur långt du har kvar till perfektion:

Har du tur kommer nyheterna. Där säger en politiker att det inte finns någon fattigdom i ditt land, men att folk säkert kan känna sig lite fattiga. Han ler när han säger det. Om du är fattig ska du komma att olustigt skruva på dig i soffhörnet. Om du är rik ska du nicka medhållande: NEHEJDU, ska de komma och prata om fattigdom nu igen? De som är hemlösa har ju valt det, kanske du ska tänka. I Sverige har alla chansen att ta makt över sina liv. Fattigdom? Hmpf! Eller så tänker du absolut inte så, det vet ju den här tevestunden ingenting om.

Det finns så många Anna Viktoralia och jag tror inte att det bara är jag som avfärdar sådana som henne. Korkade och utseendefixerade unga kvinnor som bryr sig mer om sitt utseende än något annat. Jag är glad att Johansson inte bara driver med sin protagonist, utan istället låter oss få lära känna en kvinna som är så mycket mer än ett par silikonbröst. På intet sätt försvarar hon hennes agerande, men förklarar det definitivt. I sin förklaring ger hon också en rejäl känga åt det så kallade moderna samhället. Genom att visa upp dess mest absurda sidor och få mig som läsare att skratta åt eländet, för att i nästa stund sätta skrattet i halsen. På många sätt är Thrillerliv en ytterst politisk bok och den som för fram kritiken är en blond Barbie-bimbo som aldrig egentligen får komma till tals,

Trots svininfluensan och allt är det egentligen inte själva händelseförloppet som behållningen i Johanssons debut. Anna Viktoralia lever på ytan ett väldigt vanligt liv. Istället är det sättet som historien berättas på som gör att Thrillerliv skiljer sig från andra böcker. Det är språklig kreativitet med extra allt som Jessica Johansson bjuder på. Hon leker med orden, använder en massa bildspråk, inte bara liknelser och metaforer, utan också en hel del allusioner. Det finns en massa kopplingar till populärkultur som kan roa den uppmärksamma läsaren. I ett rasande tempo rinner orden i en rapp stream of consciousness som ibland får mig att tappa andan. Det är ett språk som inte liknar något annat, men som ibland blir lite för mycket. Snabbt dras jag dock med igen och ler åt någon underfundighet. Jag gillar det svulstiga, men det skulle kunna vara så att språket är ett språk som läsaren älskar eller hatar. Klart är att få kommer att lämnas oberörda.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också: