Jag ringer mina bröder

Jag såg Jonas Hassen Khemiri på Babel, ett program som ligger kvar på SVTPlay i ungefär 2 månader till. Se det. Det han berättade om saker som varit normala för honom, som att polisen bad om legitimation i tid och otid, gick rätt in i hjärtat. Att många frågade om hans kriminella vänner och hur han konstaterade att de måste blandat ihop svarthårighet och kriminalitet.

Varje gång något hemskt händer i Sverige blir det ett bevis för att vårt land inte är som förr. I dagens Sverige börjar det bli legitimt att skylla problemen på invandrarna. Dom. Vi och dom, där det är dom som ska bort. I boken Jag ringer mina bröder sprängs en bomb i Stockholm. En text med samma namn publicerades strax efter terrordådet i Stockholm 2010. Jonas Hassen Khemiri skriver om en man som dog. En man som var tillräckligt lik alla andra som kommer att få skulden. För skuld får män som liksom mannen som dog har svart hår. De som är dom. För vi vet ju hur dom är. Allihop. Likadana. De svarthåriga och kriminella.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo.

 

Shavi är den som ringer Amor och berättar. Han ringer många gånger, men Amor svarar inte. Han dansar vidare. Eller vinglar. Sedan Shavi blivit pappa har han svikit och han är inte längre värd Amors kärlek.

Ahlem var den andra som ringde. Kusinen som pratar om vinden som hotar att svepa ner över Amor och hans bröder. Då har det hunnit bli morgon och Amor ligger i soffan med gårdagens kläder på.

Valeria som ser en man med en ryggsäck på Drottninggatan berättar också sin historia. En historia där Amor fanns och fortfarande vill finnas. Istället nästlar sin Karolina från Djurens rätt in i berättelsen. Via mobilen. Mobilen är viktig i den här berättelsen där hon finns med, men ändå inte.

Vad händer? Vi följer en man under ett dygn. Vi hör hans tankar, tjuvlyssnar på hans telefonsamtal. Vi vet mycket och ingenting om vad han gör. Vi vet allt och inget om vem han är.

Det här är en mycket läsvärd bok. Utan tvekan också en mycket viktig sådan. Jag, som inte läst något av Hassen Khemiri sedan Ett öga rött, är vansinnigt imponerad av hur hans språk har utvecklats. Det känns som om jag måste backa och läsa mer.

Varje ord i Jag ringer mina bröder går rakt in i hjärtat. Ibland ler jag åt de fantastiska formuleringarna. Åt ordvalet som är så precist och inte sällan otroligt vackert. Det är poesi och prosa blandat i en liten skrift som säger mycket. Vissa ord är som pilar. Det gör ont i hjärtat av att läsa. Precis som dikten Poetik av Gunnar Ekelöf säger är det i tystnaden vi ska lyssna, då det mesta är skrivet mellan raderna.

Slutligen måste jag meddela #boblmaf att det är Hamidi Khemiri som läser storebrors bok när den blir ljudbok. Apropå nobelpriset och slutet på en kinesisk roman.

Läs också:

7 comments