Det svåra med klassiker

kallocain.jpg (192×300)

Jag har läst Kallocain av Karin Boye och är glad att jag gjorde det. Punkt. Vad ska jag egentligen skriva om denna bok, som på många sätt är fantastisk, men samtidigt så vansinnigt tråkig. Huvudpersonen Leo Kall är nämligen en riktig tråkmåns, en ältande sådan. Dessutom är han inte så lite sugen på att bli något stort och framstår därför inte sällan som ganska osympatisk.

Boye hade mycket att inspireras av i samtiden. Både Sovjet och Tyskland gjorde sitt bästa för att ha total kontroll på sin befolkning och ledarna i dessa länder (och säkert många andra) hade troligen jublat över att ha Leo Kall i sitt stab. Kall är kemist och uppfinner sanningserumet kallocain och lyckas till slut till och med få koll på vad folk drömmer och tänker.

Det finns många problem med klassiker, men ett är att så många vill skriva böcker som liknar dem. Alltså känns Kallocain inte alls direkt nyskapande, vilket den torde varit då den kom ut, utan bara en i mängden av dystopiska samhällskildringar där staten kontrollerar invånarna.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är förbannat modigt att skriva en sådan här bok mitt under brinnande världskrig. Det är en bister kritik mot det totalitära samhället, liksom en kritik mot strävan efter världsherravälde. I boken finns en Världsstat och sedan inget mer. Bara ett utanför. Bara de andra. Trots detta anas en yttepytteliten optimism och ett hopp om att även den som tagit över världen har sina motståndare.

En klassiker jag är glad att jag läst och hade jag varit på humör hade det varit rätt kul att läsa 1984 och Du sköna nya värld för att kunna göra en jämförelse. Kanske i höst. Är inte så sugen på dystopiskt mörker just nu.

Dystopiskt mörker förresten, tala om tautologi.

 

Läs också:

9 comments