Lilla, lilla Jenny

Den av Jonas Gardells karaktärer som jag tycker mest om är Jenny. Hon dyker upp i En komikers uppväxt som den kompis som Juha nöjer sig med ibland, i brist på annat. Hon finns där i bakgrunden, alltid troget väntande, alltid med en förhoppning om att en gång räknas. På riktigt.

Hon är flickan med de gamla föräldrarna, de fula kläderna och det töntiga hårspännet. Hon är flickan som alla trycker ner. Det är så lätt att göra det då hon aldrig protesterar. Till och med Juha ser sin chans att ibland få vara lite starkare än någon annat och då räknas hon inte alls.

Hon är snäll Jenny. Snäll, kärleksfull och tålmodig. En aning godtrogen. Minsta lilla löfte om uppmärksamhet gör att hon förminskar sig själv ännu mer. Det är tillräckligt illa när de är små, men blir ännu värre i tonåren. Viljan att passa in, jakten på bekräftelse. Så obehagligt att läsa om. Jag önskar att någon bara kunde ge henne en riktig kram. Berätta för henne att hon är bättre än hon tror. Att hon förtjänar mer.

Men hur bryter man ett utanförskap? Hur blir man någon som räknas  istället för någon som aldrig riktigt får vara en del av gemenskapen? I alla fall aldrig på samma villkor. För visst får Jenny vara med ibland, men frågan är om hon verkligen räknas mer då?

En komikers uppväxt har jag läst många gånger, men jag skulle vilja läsa om Ett UFO gör entré och kanske ännu hellre Jenny. Den absolut vackraste boken Jonas Gardell har skrivit. Jag önskar att de fanns som e-böcker så att jag ibland kunde slå upp dem och läsa en rad eller två. Mest av allt önskar jag dock att det skulle komma en ny skönlitterär bok av en av mina största favoritförfattare. Med eller utan Jenny. Gud och Jesus i all ära, men nu vill jag läsa en riktig Gardellroman. Det är dags nu!

 

Hos Fikitiviteter pågår en Gardellördag. Kika in och klicka dig vidare!

Läs också:

5 comments