Stryk, stryk, stryk för katten

Det är få böcker som behöver vara mer än 400 sidor. Väldigt få böcker. Hur många författar finns det inte som envisas med att skriva längre och längre böcker? Och hur många av dem finns inte inom deckargenren? Och hur många av dessa böcker blir bra tegelstenar? Inte jättemånga tyvärr. Det är som om de författare som blivit kända omger sig med folk som bara nickar och bockar, istället för bra och kunniga dito som säger till dem att stryka, stryka och sedan stryka lite till.

Elizabeth George tillhör dem som först skrev täta, tunna böcker och nu svävar ut i tegelstenar med hur många sega partier som helst. Tyvärr har min favorit Peter James fallit i samma fälla med sin femte bok om Roy Grace Dead tomorrow. Så synd, så synd, så synd. Historien finns där, en mycket bra sådan, men den är så utspädd att den försvinner bland alla ord. Jag orkar inte hålla energin uppe och är faktiskt på väg att ge upp boken helt en bit efter mitten. Då älskar jag ändå Roy Grace och det är väl kärleken till honom som gör att jag till slut läste ut boken igår, mer än tre veckor efter jag påbörjade den. Lite spännande blev det de sista 50 sidorna, men då var det så dags. Synd att en riktigt bra historia slarvades bort på det här sättet.

Huvudtemat i boken är organhandel. En tonårsflicka är svårt sjuk och behöver en ny lever, tre ungdomar som saknar organ hittas i havet utanför Brighton och vi får följa rumänska gatubarn och en tysk dam med ett tvivelaktigt företag. Några intressanta nya ledtrådar gällande Grace försvunna fru Sandy som han ska försöka få dödförklarad. Det är också trevligt att läsa om hans och Cleos nya liv och faktum är att till och med Norman är riktigt mänsklig. Tyvärr räcker det inte för att boken ska kännas riktigt läsvärd. Jag hoppas verkligen att detta är en mellanbok och att Peter James hittar stilen igen.

 

 

Läs också:

2 comments

  • Ibland, eller ska jag säga vid enstaka tillfällen, när jag känner att en dialog eller en miljöbeskrivning bara är utfyllnad som skummar jag bara och hoppar över. Men sen, när jag läst ut boken, så brukar jag gå tillbaka till dessa partier och läsa om, då med lite mera lugn i kroppen, för då vet jag ju vem mördaren är 🙂

    När jag läste Oates Dödgrävarens dotter irriterade jag mig på att det var faktiska upprepningar i boken, samma sak kunde nämnas upp till tre gånger, tänkte först att det var utfyllnad men det kunde ju också vara huvudpersonens tankar. Svårt sånt där, det var hur som helst en fantastisk roman.
    Paperback Lover recently posted..Gissa Augustpriset – Omgång IMy Profile

  • kan inte annat än hålla med!
    Boktokig recently posted..Speltips:My Profile