I love Ruth

Janusstenen är en annorlunda deckare. Den är inte blodig. Det finns inga beskrivningar av skändade kroppar. Inga orgier i förmultnande lik. Inga seriemördare. Istället har Elly Griffiths skrivit ännu en välskriven, personlig och intressant spänningsroman om arkeologen Ruth Galloway som jag tycker väldigt mycket om. Redan i första boken Flickan under jorden fann hon en plats i mitt hjärta.

Ruth Galloway är ingen omedelbar hjältinna, snarare lite lik Barbara Havers, obekväm och ganska arg. I den här boken är hon dessutom gravid och känner sig absolut inte vacker eller redo för mammarollen för den delen. Pappan till barnet är kriminalkommissarie Harry Nelson och ironiskt nog är det hans fru som stödjer Ruth mest genom graviditeten. Utan att veta vem som är barnets pappa såklart. Upplagt för trubbel i kommande böcker alltså.

Att huvudpersonerna tar stor del av historien stör mig inte ett dugg. De är intressanta att följa och jag läser gärna mer om dem. Udda personligheter som ständigt utvecklas.

I Janusstenen kallas Ruth in som expert i ännu en utredning då ett skelett hittas begravet under en vägg. Hypotesen är att benen är resterna av ett offer till guden Janus. Ännu ett skelett hittas på en byggarbetsplats och historien är igång. En historia som tar oss bakåt i tiden och fram igen. En spännande historia med många oväntade vändningar.

Spännande och näst intill oblodigt. Det är skönt som omväxling. Ibland är det som om deckarförfattare lägger för mycket kraft på att göra sin historia riktigt blodig, brutal och osmaklig. Synd egentligen. Det behövs liksom inte blod för att spänningen ska nå toppen. När Ruth börjar få anonyma hot och tror att hon är förföljd börjar jag bita av den egna nageln efter den andra.  Något för påskhelgen helt klart. Det här är riktigt bra läsning!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-01

Jag har just läst bok tre om Ruth Galloway och innan den recensionen publiceras vill jag såklart att den här ska finnas i rätt blogg.

Läs också:

One comment