Med Kafka på stranden

Jag är glad att Kafka på stranden inte var den första boken jag läste av Murakami för då hade jag kanske gett upp.  Det är nämligen en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något. Kafka får vi följa i presens och hans historia känns därför mest aktuell. Ändå väntar jag hela tiden på att de två huvudhistorierna ska gå in varandra, något som inte alls sker på det sätt jag tänkt.

Fötst när Kafka lämnar Sakura drar hans historia igång på allvar. Han besöker där Oshima och fröken Saeki är ansvariga. Det slumpar sig så att Kafka får bo där och omhändertas av dessa udda figurer,  mot att han hjälper till med lite småsaker. Just mötet mellan dessa tre individer är en viktig del av handlingen. Behöver jag säga att allt inte är som det verkar och att de möts på väldigt oväntade sätt?

Bokens andra huvudperson är Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Kafkas far har lagt en förbannelse över Kafka och hans öde är att liksom Oidipus döda sin far och därefter ligga med sin mor och faktiskt också sin syster. Profetian slår in på de mest otroliga sätt. Tror jag. Man får inte veta så mycket, men tror gör jag en hel del och den ena ledtråden är mer absurd än den andra. Ibland blir det nästan lite för mycket, men tack vare Murakamis lågmälda stil blir de mest konstiga saker nästan alltid helt naturliga. Få saker verkar nämligen förvåna personerna i boken och då är det lättare att själv acceptera det som sker hur otroligt det än må verka. Gränsen mellan dröm och verklighet är både otydlig och inte sällan flytande. Allt är så verkligt för personerna i boken att jag själv blir osäker på vad som egentligen händer.

Jag tyckte om Kafka på stranden, men jag älskade den inte som Norweigan Wood eller Sputnikälskling. Det här är på många sätt en helt annan grej, men samtidigt finns Murakamis välbeskrivna och älskansvärda personer samt hans poetiska och drömska språk. Denna magi gör att allt jag hittills läst av honom är så bra och annorlunda. Klart är att jag aldrig kommer att glömma den här boken och jag ser fram emot att läsa nytt av Murakami i vår.

Läs också:

6 comments