Monthly Archives: oktober 2010

Inte så poetisk som jag trodde

Jag tycker om poesi. Jag är nämligen inte rädd längre. Den där rädslan inför dikten, den obegripliga som alltid måste förklaras. Vem har inte blivit skrämd av lärare som envist hävdat att en dikt måste tolkas och då gärna efter en redan färdig mall. Jag minns ett hemskt prov i svenska på gymnasiet där läraren, som höll på att döda min läslust helt, gav oss ett prov där det gällde att rapa upp färdiga tolkningar av dikter, tolkningar som hon gett oss, tolkningar som var facit. Jag vägrade såklart och gjorde mina egna tolkningar med resultatet att betyget blev en tvåa. När jag läser poesi med mina elever är jag noga med att aldrig tvinga på dem en färdig tolkning.  I dagens DN startar Anna Hallberg en poesiskola och startar just i dikt i skolan och den hemska frågan Vad handlar dikten om?

Igår hade jag en lektion som visserligen inte handlade om poesi, men om lässtrategier. Hur gör eleverna som läsare när de möter en text som vid första anblick är obegriplig? Trassla upp en liten tråd i taget i den härva som texten bildar, gärna tillsammans med någon annan var mitt råd. Läs den högt, lyssna på någon som läser, försök att få ett förhållande till texten. Hallberg är lite inne på samma spår. Det går att tillsammans bena ut de flesta texter och när det gäller dikter kan det ibland räcka att förlika sig med att det går att ha en relation även till texter som man inte förstår helt och fullt. Att våga interagera med texten som Hallberg säger. Inte sällan tycker jag om rytmen och språkljuden i en dikt. Dikter på engelska kan ibland vara omöjliga att förstå ordagrant, men inte sällan talar de till mig ändå. Hallberg jämför dikter med tavlor som ingen kräver att man ska förstå eller för den delen tala om vad de handlar om.Det viktigaste är känslorna de väcker.

Följande citat är till min hemska svensklärare och även till mina elever:

Poesi är inget betygsgrundande läxprov. Man behöver inte gilla allt och det går utmärkt att tycka om det man inte förstår.

Vad vet du om poesi? Jag kan mindre än jag trodde. Svaret är 7 av 12, så mycket vet jag. Inte så bra direkt, men jag är dålig på de lösrykta raderna. Hur gick det för dig?

Läs också:

Utlottning var det här!

Jag har läst och skrivit om Camilla Ceders bok Babylon, en brutal och spännande deckare som utspelar sig i Göteborg, Köpenhamn och Turkiet. Inte den bästa deckaren jag läst kanske, men helt klart bra läsning. Vill du läsa den? Tänk att jag har ett extra exemplar av boken som kan bli ditt.

Nu är det faktiskt inte okej att bara lotta ut böcker hur som helst, så jag vill att du skriver om tävlingen i din blogg och där motiverar varför just du behöver en ny bok. Jag kommer att skriva om tävlingen även på enligt O:s nya sidan på Facebook. Har du ingen blogg kan du skriva om den på din Facebook-sida istället.

Lämna en kommentar till detta inlägg, eller motsvarande inlägg på Facebook så att jag är med och tävlar. Och klickar du dig in där får du gärna klicka på den fina, lilla gilla-knappen också. Vet inte om man når någon publik den vägen, men det skadar säkert inte.

Senast den 7/11 kl. 18.00 vill jag att du gjort din del, så gör jag min genom att dra en vinnare.

Lycka till!

Läs också:

En död poet och en vild lärare

Jag gnäller ibland på att allt roligt händer i Stockholm, men sanningen är att när det väl händer något här lyckats jag sällan komma iväg. Just nu pågår till exempel Göteborgs Poesifestival och jag är inte där. Kanske är det inte staden som är fel, utan mitt just nu lite begränsade liv. Och nej, jag ska inte skylla allt på de små grabbarna O, det handlar lika mycket om att jag försöker knö in så mycket som möjligt på de få timmar som blir över då jobbet fått sitt.

Jag är en riktig periodare när det kommer till lyrik. Ibland läser jag massor, men ibland går det månader utan att jag öppnar en diktbok. Just nu läser jag Selected poems av William Carlos Williams i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva. Egentligen är det konstigt då de innehåller få känslor och har en mycket konstaterande stil. Mitt förhållande med Williams Carlos Williams inleddes våren 1994 då jag läste B-kursen i engelska.

Läraren kom från USA, delkursen var Amerikansk litteratur. Jag var nitton år och fortfarande en nervös student. Jag kommer inte ihåg lärarens namn, jag kommer vagt ihåg hans utseende, men jag minns klart hans passion för litteratur. En av hans favoriter var William Carlos Williams och jag minns hur han hoppade omkring i klassrummet reciterandes Williams dikter. Det var omöjligt att inte smittas av hans entusiasm.

Jag önskar att jag kan entusiasmera mina elever så mycket. Det händer med jämna mellanrum, men det är en konst att verkligen få andra att älska samma litteratur som man själv gör. Kärlek till viss litteratur kan smitta, men det händer faktiskt inte mig så ofta att någon som helt uppenbarligen är hysterförälskad i en text lyckas få mig att älska den lika mycket.

Den ganska unge amerikanske läraren lyckades få mig att uppskatta flera författare, bland annat Kate Chopin, William Faulkner, Emily Dickinson och den riktigt skickliga novellförfattaren Flannery O’Connor.

Det har gått mer än 15 år, men ibland förflyttar jag mig tillbaka till 1994, just där i ett klassrum på Humanisten med en synnerligen karismatisk lärare och en kaxig poet:

This is just to say

I have eaten
the plums
that were in
the ice-box

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

Och i och med detta har jag faktiskt tagit upp min avsomnade Lyrikutmaning. Nu ska här läsas lyrik mina vänner. Häng på om ni vill och skit i vilken månad det står framför författarna, det tänker jag göra.

Läs också: