William Carlos Williams

Stundens blomma

Ko Un är en favoritpoet, som ofta brukar nämnas i nobelprisspekulationer och definitivt är en av mina önskepristagare. De dikter jag läst av honom tidigare är långa, nästan som små berättelser och beskriver alla människor från Sydkorea. I Stundens blomma vill Ko Un bort från det episka och istället skriva korta dikter. Det är få ord, men ofta mycket innehåll. Ibland kan jag dock känna att det blir allt för kort. Texterna handlar fortfarande om människor med olika öden, men många är också mer allmänmänskliga. Det finns helt klart guldkorn, som den här om åldrande:

 

Farmor brukade säga:
Gör allting så bra du kan
också den enklaste sak
som att trä en nål

Nu ser jag inte längre nålsögat

 

Och den här om ett besök i Auschwitz:

 

Vi reste till Auschwitz
såg högarna av glasögon
såg bergen av skor
På vägen tillbaka
stirrade vi alla ut genom olika fönster

 

Stundens blomma är en väldigt vacker bok. De korta dikterna varvas med författarens egna illustrationer och det skapar en speciell känsla. Många av ögonblicksbilderna är som foton tagna på resor och i vardagen. På något sätt bildar de en helhet.

Jag gillar den här om ett möte mellan skribenten och en ko:

 

Uppe på kullen
stod en ko mitt i regnet

Jag stod under takskägget
väntade på att det skulle sluta regna

Efter ett tag undvek vi varandras blick

 

En dikt som får mig att tänka på William Carlos Williams korta och ofta lite absurda dikter. Många av dikterna får mig att le och när Ko Un beskriver sin omvärld gör han det med värme. Jag blir inte lika överväldigad som vid mina andra möte med hans texter, men jag tycker ändå om Stundens blomma mycket.

Om plommon, öl och frusen pizza

 

Apropå folklig poesi hittade jag ett inlägg hos Bokmalen som handlade om boken Broetry av Brian McGackin. Dikter om viktiga saker som XBox 360, fryst pizza och Bruce Willis. På framsidan finns William Carlos Williams underbara dikt This is just to say i en något annorlunda version.

Och originalet, här kommer det:


I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

 

En död poet och en vild lärare

Jag gnäller ibland på att allt roligt händer i Stockholm, men sanningen är att när det väl händer något här lyckats jag sällan komma iväg. Just nu pågår till exempel Göteborgs Poesifestival och jag är inte där. Kanske är det inte staden som är fel, utan mitt just nu lite begränsade liv. Och nej, jag ska inte skylla allt på de små grabbarna O, det handlar lika mycket om att jag försöker knö in så mycket som möjligt på de få timmar som blir över då jobbet fått sitt.

Jag är en riktig periodare när det kommer till lyrik. Ibland läser jag massor, men ibland går det månader utan att jag öppnar en diktbok. Just nu läser jag Selected poems av William Carlos Williams i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva. Egentligen är det konstigt då de innehåller få känslor och har en mycket konstaterande stil. Mitt förhållande med Williams Carlos Williams inleddes våren 1994 då jag läste B-kursen i engelska.

Läraren kom från USA, delkursen var Amerikansk litteratur. Jag var nitton år och fortfarande en nervös student. Jag kommer inte ihåg lärarens namn, jag kommer vagt ihåg hans utseende, men jag minns klart hans passion för litteratur. En av hans favoriter var William Carlos Williams och jag minns hur han hoppade omkring i klassrummet reciterandes Williams dikter. Det var omöjligt att inte smittas av hans entusiasm.

Jag önskar att jag kan entusiasmera mina elever så mycket. Det händer med jämna mellanrum, men det är en konst att verkligen få andra att älska samma litteratur som man själv gör. Kärlek till viss litteratur kan smitta, men det händer faktiskt inte mig så ofta att någon som helt uppenbarligen är hysterförälskad i en text lyckas få mig att älska den lika mycket.

Den ganska unge amerikanske läraren lyckades få mig att uppskatta flera författare, bland annat Kate Chopin, William Faulkner, Emily Dickinson och den riktigt skickliga novellförfattaren Flannery O’Connor.

Det har gått mer än 15 år, men ibland förflyttar jag mig tillbaka till 1994, just där i ett klassrum på Humanisten med en synnerligen karismatisk lärare och en kaxig poet:

This is just to say

I have eaten
the plums
that were in
the ice-box

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

Och i och med detta har jag faktiskt tagit upp min avsomnade Lyrikutmaning. Nu ska här läsas lyrik mina vänner. Häng på om ni vill och skit i vilken månad det står framför författarna, det tänker jag göra.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: