Språkintroduktion

Tala om lästorka

Regnet öser ner utanför, men här inne råder lästorka. Det har snart gått 11 dagar av juni och jag har ännu inte läst ut en enda bok. Istället har jag läst en massa inlämningar från mina elever, satt en massa betyg, sovit galet mycket, plöjt tv-serier och oroat mig för sjuk katt. Jag har försökt läsa, det har jag, men det funkar inte alls. Ögonen på hålla sig på raderna, men hjärnan är helt bortkopplad. Att läsa på engelska är inte att tänka på. Jag, engelskläraren, förstår inte vad som står. Det är en ganska läskig känsla.

Jag försöker se tillbaka på det senaste arbetsåret och leta tecken på vad som gjort mig så otroligt trött som jag är nu. Det är som att varje del av kroppen är utmattad, inklusive hjärnan. Det känns inte rimligt, som en kollega uttryckte det. Och nej, det gör det inte.

En arbetsvecka kvar och ett gäng lösa trådar att knyta fast. Kanske är det alla lösa trådar som gör mig trött. Kanske är det att jag lärt känna ovanligt många nya elever i år, eller att jag har fått ta hand om ovanligt många misslyckanden, som orsakats av någon annan, ett annat år. Betyg som inte fanns, men som nu gör det, ett år för sent. Kanske handlar det om för lite stabilitet. Att jag bytt ämnen och grupper under året. Att många av mina elever har en väldigt osäker framtid. Eller så är det helt enkelt så att kraven på lärare är otroligt höga. När jag tittar på hur andra lärare mår just nu, tror jag att det tyvärr är svaret.

Många saker har dock varit riktigt bra. Jag har fina elever. Trevliga ungar, som jag tycker om att träffa. Ibland när jag är riktigt låg och egentligen inte orkar gå till jobbet räcker det att gå in i vår skolbyggnad för att det ska kännas bättre. Det finns alltid någon, elev eller kollega, som gör att det finns anledning att le.

Jag ser fram emot nästa år. Det ser på pappret ut att bli ett bra sådant. Tjänstefördelningen är bra och min rektor har verkligen lyssnat på mig. Nu känner jag flera av de klasser jag ska ha och de nya ettorna är alltid lättare att hinna lära känna. Det blir bra. Jag ska bara landa först och hitta läslusten. Utan den mår jag inte riktigt bra.

 

När hjärtat är med …

Igår var en oväntad stjärna på besök i Göteborg, nämligen Dawood Sarkhosh, en av de största artisterna från Afghanistan. Min kollega Rahmat Rahimi och hans fru Azada Najafi hade själva bekostat konserten, tillsammans med David Nilsson, enhetschef på Mölndals kommun. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, men jag är säker på att många av mina elever var där och att de hade en fantasisk kväll. Alla biljettintäkter går till välgörenhet, för att stötta unga kvinnor som utbildar sig till sjuksköterskor i Afghanistan. Läs mer om konserten här och här.

 

 

Även lärare har läslov

9789144093185

Mitt skönlitterära läslov har ännu inte börjat. På söndag måste jag vara färdig med presentationen till min föreläsning på Skolportens konferens för engelsklärare, som hålls i Göteborg 15-16 november. Jag börjar bli nervös, på gränsen till illamående och som vanligt försöker jag läsa mig ur nervositeten. Just idag är planen att plöja Tredjespråksinlärning av Camilla Bardel, Ylva Falk och Christina Lindqvist (red).

Sedan ska jag “bara” se till att kunna svara på alla frågor som det står i presentationen att jag har svar på.

skolporten

Vi befinner oss i en systemkollaps

Hundra svenska barnboksförfattare skriver idag på Svt Debatt om att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Det är det enda mänskliga och vettiga beslutet. I dagens Sverige verkar dock empatin för människor som behöver skydd helt ha försvunnit.

När vår justitie- och integrationsminister Morgon Johansson menar att de stängda gränserna och de många utvisningar som nu genomförs visar att vi har kontroll vill jag bara skrika att nej, det har vi inte. Sanningen är den att vi tappat greppet fullständigt. När en minister som företräder Socialdemokraterna använder högerpopulistisk retorik och raljerar över att vi inte kan “ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar” och det gör mig så vansinnigt besviken. Faktiskt börjar jag tappa hoppet om mänskligheten. Tilläggas skall att Afghanistan inte ens ligger i Mellanöstern och definitionen av “alla”  definitivt är galen.

Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet springer så fort de kan högerut, förflyttar sig SD ännu mer ut i ytterst grumliga vatten. Där ägnar sig ledande politiker, som sitter i riksdagen, åt att mobba en 15-åring utifrån hans utseende. Rasismen minskar inte för att alla partier försöker överträffa varandra i omänskliga uttalanden och beslut, snarare gör det den rumsren. Diskussionerna i sociala medier om människor som råkar vara födda i ett annat land än Sverige, som haft oturen att drabbas av krig och förföljelse är så hatisk att jag blir mörkrädd. Det är så många som verkar ha glömt bort att det är människor vi talar om. Inte konstigt, då våra politiker gjort detsamma.

I år arbetar jag inte så mycket på Språkintroduktion som jag gjorde förra året, men jag undervisar i engelska och känner de flesta eleverna. Under de senaste 1,5 åren har ett hundratal av dessa tonåringar, som Morgan Johansson vill utvisa, passerat just vår gymnasieskolan. Av dem ska jag erkänna att jag funderat över åldern på en handfull. De övriga är som vilka gymnasieelever som helst, förutom att de kommit från ett helvete och äntligen fått chans till ett liv i fred och frihet. Nu sitter personalen på Migrationsverket och skriver upp åldern på den ena efter den andra utan någon som helst vetenskaplig kontroll. Sedan tidigare dömer många läkare ut de metoder för åldersbestämning som finns och nu verkar “lösningen” bli att helt strunta i medicinsk åldersbestämning och bara kasta ett öga på en människa, för att sedan förstöra dennes liv. Det är så oetiskt att jag inte vet var jag ska börja.

Vi befinner oss i en systemkollaps. De värderingar som jag ser som svenska, de som handlar om solidaritet och medmänsklighet, är på väg att försvinna. Istället är det egoism och hat som tillåts ta över. I sin bok De fördrivna, skriver Negar Naseh om den så kallade vita melankolin, där vi på något konstigt sätt på allvar hävdar att det är oss det är mest synd om, inte de som faktiskt flyr för sina liv. Det blir knöligt för oss med gränskontroller, kommunerna behöver äntligen få tummen ur att bygga bostäder, men de har inte varit förberedda och många väljer att skylla allt som är fel i samhället på människor som kommer hit. När mer än 60 miljoner människor befinner sig på flykt, väljer vi att stänga gränserna för att rädda oss själva. Vi som har det så bra som många människor bara kan drömma om. Vi råkade födas just här, just nu. Det är en gåva vi fått och ingenting vi förtjänat.

Lena Melin skriver om eftervärldens syn på det som sker just nu i Sverige och i världen. Vi kan inte hjälpa alla här och vi gör det inte. Det är lika sannolikt att “alla Mellanösterns tonårspojkar” kommer hit, som att 10 000 tyska bögar skulle göra det när vi gick med i EU. Jag kan inte acceptera, eller ursäkta, men förstå att politiker från SD driver frågan om stängda gränser, godtyckliga åldersbestämningar och utvisningar av ungdomar till en oviss framtid, men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet, två partier som säger sig stå på den svages sida gör samma sak har det definitivt gått för långt. Olof Palme hade skämts om han sett sitt parti idag. Jag gör det utan tvekan.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: