När jag lyssnade till Jonas Gardell på Bokmässan talade han om vikten av att inte avslöja inledningen till sin bok Till minnet av en villkorslös kärlek, men jag är ledsen, för jag måste faktiskt göra det, eftersom jag tycker att det är så briljant att skriva en roman som en biografi över sig själv. Det är nämligen inte Jonas Gardell själv som skriver boken, eller i alla fall inte bara, utan en författare som skriver en bok av den avlidne författaren Jonas Gardell, som förolyckas i en rondell på väg hem från en föreställning. Han är nu bortglömd och därför är det faktiskt ganska märkligt att någon väljer att skriva en bok om honom.
Det som är kanske ännu lustigare är att Jonas Gardell inte ens får vara huvudpersonen i biografin om sig själv, då hans mamma Ingegärd Rasmussen tar över och hamnar i centrum. Och vilken kvinna hon är. Frispråkig och egen, med en karriär som borde blivit mer än den blev. En kvinna som föddes i en tid då kvinnor inte fick de möjligheter hon borde ha fått.
Jonas Gardell porträtterar sin mamma med stor kärlek och jag känner verkligen både för henne och för honom. De delar där hennes demens är som värst var svåra för mig att läsa av personliga skäl, men jag tycker ändå att Gardell lyckas berätta om alla galna historier som modern berättar, utan att driva med henne för mycket.
Det är en mångordig bok Gardell har skrivit och ibland blir jag lite matt av att allt ska berättas om och om igen. Samtidigt blir läsningen som en show av och med författaren själv och det finns en vits med det. För min del hade boken dock gärna fått vara lite stramare, men det kan vi ju inte beskylla Jonas Gardell för, då Till minnet av en villkorslös kärlek inte ens är skriven av honom.