Jag drog mig länge för att se andra säsongen av Tunna blå linjen, då jag hörde och såg en del upprörda reaktioner på säsongsavslutningen. Efter att ha sett den håller jag med om att det var ett jäkligt onödigt slut, men jag ångrar inte att jag såg andra säsongen, trots att den inte var lika bra som den första. Blir det en tredje kommer jag troligen att se den med, trots allt.
När första avsnittet börjar har det gått en tid sedan vi såg poliserna senast. Sara har blivit tillsammans med Khalid, en ny polis i gruppen och Magnus mår sämre än han gjort tidigare. Det enda han kan kontrollera i tillvaron är maten och det är inte mycket han konsumerar. Jesse är fortfarande gruppens chef, men har svårt att få ihop jobbet med livet som varannanveckaspappa. Leah har svårt att få ihop livet över huvud taget, men hon försöker. Vi får lära känna flera nya karaktärer, som chefen Katrin Hatt, spelad av Sanna Ekman, Fanny, en ny ung polis som överraskas av yrkes brutalitet och Osmond, som inte blivit godkänd på utbildningen, men får en chans till.
Det fall som löper som en röd tråd under säsongen är om en lokal som brinner upp. Där finns illegala arbetare inlåsta och flera dör. Magnus försöker hjälpa en ung kvinna som får en brännskada och dessutom verkar utnyttjas av sin arbetsgivare. Det visar sig vara svårare än han tror att göra rätt och det handlar inte bara om att han har svårt för det där med kommunikation. Just den där kommunikationssvårigheten jobbar han dock på. Inte minst i relationen till sin pappa. I den här säsongen utvecklas Magnus verkligen till en favorit, annars är det fortfarande Leah som är min favorit och hon kämpar också. Dels i yrket och hon börjar ifrågasätta sin roll som polis, men också gentemot sina föräldrar och då främst sin mamma.
Andra säsongen är bra, men jag blir inte lika engagerad som jag blev under första säsongen. Kanske var det nyhetens behag som gjorde att den upplevdes som bättre, men det är också tydligt att alla karaktärer inte håller, som Sara, jag blev verkligen skittrött på henne. Och så slutet. Vilket himla onödigt slut.
