Emma Wijkman är litteraturvetare och har en avhandling på gång. Eller inte på gång riktigt, men den är påbörjad och sedan har hon inte lyckas skriva något på mycket länge. Livet har kommit emellan. En skilsmässa, dottern varannan vecka och lite för mycket alkohol den andra veckan. Man skulle kunna säga att Emma faktiskt inte alls har någon avhandling på gång längre. Kärleken till författaren hon skrivit om lever däremot. Beata Skarp, kultförklarad författare som dog under mystiska omständigheter på 90-talet. Emma har läst hennes böcker så många gånger att de nästan blivit en del av henne. Karaktärerna känns som vänner och Beata Skarp går fortfarande vid hennes sida.
När Emma får chansen att söka ett vistelsestipendium som ger henne möjlighet att bo i Beata Skarps hem i Svartforsen, Norrbotten under några veckor, tar hon den. Hon skriver en ansökan som är allt annat än formell, men blir kontaktad av Beatas bror som meddelar att det står mellan henne och en annan sökande. De träffas på ett café i Stockholm och för Emma är det nästan surrealistiskt att träffa Aron Skarp. På något sätt lyckas hon övertyga honom om att hon är rätt person för stipendiet och snart reser hon den långa vägen hem till Beata Skarp.
Ett hus som ligger isolerat, där inga mobiltelefoner fungerar. En märklig familj som ger Emma kalla kårar, men som samtidigt får henne att känna sig välkommen. Frågetecken kring vad som hänt Beata och sedan ledtråd efter ledtråd. Som upplagt för spännande läsning. Mest tycker jag ändå om att få ta del av Beata Skarps litterära värld och flera gånger glömmer jag bort att hon faktiskt inte funnits på riktigt och att det litterära universum som Helena Dahlgren bjuder in oss i inte existerar. Det är synd då jag mer än gärna hade läst flera av hennes böcker. Tankarna går till författare som Elizabeth Hand och Stephen King, men också till klassiska deckarförfattare som Maria Lang och Ruth Rendell.
Jag har följt Helena Dahlgren sedan hon bloggade på Bokhora och när hon nu debuterar som författare för vuxna med boken Skarp var det självklart att läsa. Det är så mycket jag tycker om med boken. Kanske främst den stora kärleken till litteraturen som genomsyrar berättelsen. Emmas totala kärlek till Beata Skarps texter och hur hon använder dem för att få tröst och att må bättre. Som snuttefiltar i pappersform. Språket är fantastiskt, stämningen härligt suggestiv och de små lapparna som placerats i boken förstärker känslan av att det jag läser är på riktigt. Tyvärr går det lite snabbt i slutet och vissa trådar förblir lite lösa. Trots detta är Skarp en välskriven historia som ger mersmak. Jag hoppas att den är den första av många fler böcker av Helena Dahlgren.
Om boken
Skarp av Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, (2022), 350 sidor