En söndagssmakbit ur Frågar åt en vän

En smakebit på søndag är en bloggaktivitet som anordnas av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Att bjuda på en sådan är en lagom lättsam sak denna långa, trötta söndag. När hjärnan är trött är det feelgood som gäller för mig, men det ska vara bra sådan. En favoritförfattare är Sara Molin vars tredje bok Frågar åt en vän är en av dem jag läser nu. Boken handlar om Lydia som arbetar som chef på en anstalt. Hon älskar sitt jobb, men fästmannen Douglas vill gärna att hon jobbar mindre och istället lägger tid på att planera deras stundande bröllop. Möjligen är Douglas den värsta Bridezilla som skådats i litteraturen. Nu har Lydia fullt upp med att tillsammans med sina syskon planera sin mormors begravning, men kanske är det inte det enda skälet till att hon inte prioriterar bröllopet. Tvivel gnager i henne och hon börjar bli osäker på om den perfekte Douglas verkligen är perfekt för henne. Hon lämnar honom tillfälligt, blir hämtad av sin bror Stefan till sina föräldrar där resten av familjen väntar. Kanske inte vad Lydia är mest sugen på. Hennes familj är något kaotisk, men de bryr sig verkligen om varandra. Följande smakbit tycker jag tydligt visar detta.

Det är tomt i hallen och vardagsrummet, men ute på altanen är det fullt. Alla är redan här. Pappa, mamma, Annie, Robert, Emil, Katja. På gräsmattan jagar Edda efter en boll och Frej efter grannens katt. Stefan och jag slår oss ner på varsin ledig stol under kompakt tystnad. Precis när mamma verkar vara på väg att säga något, öppnas altandörren och en främmande ung kille kommer ut. Han vinkar lite på måfå och sätter sig sedan bredvid Katja, som genast lägger handen på hans låt. Allvarligt, har de till och med ringt hit Katjas kille, som jag aldrig träffat, när mitt uppbrott ska avhandlas? Det här kanske inte alls handlar om mig och Douglas. Det kanske är en helt ordinär begravningsplanering. Men så tar mamma till orda och rätar därmed ut åtminstone det frågetecknet.

“Lydia. Vill du höra tröstande ord, att vi låtsas som om ingenting hänt, eller att vi sågar Douglas och lyfter fram hans brister i ljuset?

Så typiskt mamma. Såhär hanterar hon alla problem. Några svarsalternativ att se över och bocka i, sedan är det bara att kalkylera vidare därifrån. […]

“Ni har väl aldrig haft något ont ord att säga om Douglas”, säger jag.

“Det är visserligen sant”, medger mamma. “Men det betyder väl inte att vi inte skulle kunna klämma fram något om det skulle få dig att må bättre.”