Dag: 24 september, 2021

Stärk läsförmågan!

Seminariet Stärk läsförmågan! handlar om hur ett samarbete mellan lärare och skolbibliotekarier kan se ut. Enligt Skolbiblioteksutredningen (SOU 221:3) ger ett aktivt samarbete mellan lärare och skolbibliotekarier kring läsfrämjande stora effekter. Edward Jensinger, rektor, Maria Heimer, skolbibliotekarie och Cecilia Pena, svensklärare möts i ett samtal som leds av Carl-Johan Markstedt, lärare och läromedelsförfattare. De senare var också mitt middagssällskap igår och även då blev det mycket prat om läsning.

Utredningen som överlämnades av Gustav Fridolin till regeringen tidigare i år fokuserar bland annat på skolbiblioteken som pedagogisk resurs och där inleds också samtalet. Maria Heimer varnar dock för att se skolbiblioteket som en separat verksamhet, utan att det istället blir en aktiv del av undervisningen. Hon fortsätter sedan att tala om delbetänkandet och nämner bland annat att det behöver bli lagstadgat att även elever i förskoleklass ska ha tillgång till skolbibliotek. Uppdraget för skolbiblioteken är både att främja elevernas läskunnighet, men också att öka deras kunskaper om medie- och informationskunnighet. Uppdraget ska preciseras av huvudmannen i en biblioteksplan och det ska verkligen bli intressant att se hur skolor utan skolbiblioteket ska kunna göra en sådan, men också om det faktiskt blir några konsekvenser av att inte ha något bemannat skolbibliotek, alternativt en plan som inte stämmer med verkligheten. Utredningen föreslår att det ska bli ett krav att skolbiblioteket finns på den egna enheten och ett samarbete med ett folkbibliotek eller ett skolbibliotek som delas av flera skolor ska inte vara något alternativ. Bra tycker jag, men återigen krävs att det faktiskt kostar att inte följa detta. Kravet på utbildade skolbibliotekarier är ett annat förslag.

Edward Jensinger trycker på att utredningen är väldigt tydliga med att rektor har ansvar för att organisera skolbiblioteket och dess roll på skolan. Cecilia Peña är också glad över att utredningen är så tydlig och verkligen trycker på hur viktigt skolbiblioteket är för skolan och att de även ger förslag på hur ett samarbete mellan skolbibliotekarier och lärare kan se ut. Tyvärr syntes inga tecken på att skolbibliotek prioriteras i höstens budget, men Jensinger hoppas att det inte betyder att utredningens förslag inte kommer att genomföras. Om inte annat för att det i utredningen blir väldigt tydligt hur viktigt det är för elevernas utveckling med ett bra skolbibliotek och inte minst ett bra samarbete. Markstedt påpekar dock att en granskning som Skolinspektionen gjort visar att samarbetet mellan skolbibliotekarier och lärare ofta brister. Heimer säger att hon inte känner igen det, men att det ser väldigt olika ut på olika skolor. Hon har behövt begränsa samarbetet på grund av att hennes tjänst inte rymmer mer, medan kollegor upplever att det inte finns något samarbete. Däremot lyfter hon att samarbetet ofta handlar om läsfrämjande, men mer sällan om medie- och informationskunskap. Heimer var därför tydlig med vad hon kunde bidra med och det gav resultat.

Att svensklärarna är de som främst använder skolbiblioteken är också något som Skolinspektionen kommit fram till. Peña menar att hennes erfarenhet är att skolbiblioteken ofta blir en plats att låna böcker på, men att det inte alltid blir så mycket mer. Att det då blir främst svensklärare som är aktiva är kanske inte så konstigt, säger hon, men det handlar om att alla lärare behöver ta ansvar. Jensinger tycker att rektors övergripande ansvar är väldigt viktigt. Skolbiblioteken får inte bli en lokal med böcker, utan måste vara en del av verksamheten och att rektor behöver främja ett samarbete, men också ställa krav på sin personal att samverka. Skolbibliotekarier måste vara synliga på en skola och inte bara sitta i skolbiblioteket och vänta på att bli inbjudna, men lärare måste också bjuda in dem i sitt klassrum. Viktigt är också att skolbibliotekarien kan samarbeta med alla och verkligen inte tillhöra ett arbetslag, säger Heimer.

Något som också är viktigt, som Edward Jensinger lyfter är som vanligt tid. Har lärare inte tid är det också svårt för dem att prioritera ett samarbete med skolbiblioteket. Här tror jag att det är ännu svårare att locka andra lärare än svensk- och engelsklärare till samarbete, då de kanske i ännu mindre grad ser vikten av skolbiblioteket. Speciellt om fokus främst ligger på läsfrämjande. Han landar igen i rektorns ansvar och efterlyser strukturer som säkerställer att samarbetet kommer till. Att schemalägga samarbete kring t.ex. litteraturförmedling, bokprat och MIK-utbildningar är en väg. Faktiskt kan det vara så att lärare får en minskad arbetsbelastning genom att bibliotekarien tar över vissa delar. Strukturer är en förutsättning för en ökad likvärdighet. Det räcker inte att en liten grupp lärare tar ansvar, utan det behövs mer än så. Som Jensinger också påpekar är det dock en lång väg till likvärdighet med tanke på hur få skolor som har ett bemannat skolbibliotek och hur ännu färre har en utbildad skolbibliotekarie. Där måste vi börja och då behövs annat än förslag. Då behövs en tydligare lagstiftning och konsekvenser om den inte följs.

Både Cecilia Peña och Maria Heimer trycker på vikten av ett långsiktigt och systematiskt samarbete, så att skolbibliotekarien inte bara dyker upp någon timme och ger boktips eller MIK-utbildning, utan blir en naturlig del av skolvardagen. Jensinger uppmärksammar också det faktum att skolbibliotekarien är en vuxen i skolan som inte är en del av bedömningen och att det är en stor tillgång. Viktigt är också att skolbibliotekarien faktiskt jobbar med en mer fri läsning som inte har med bedömning att göra. Biblioteket ska vara en kravlös och lustfylld plats. Ett samarbete stärker elevernas läsande, men också lärande, säger Peña och Jensinger lägger till att läsning är så otroligt viktigt för elevernas utveckling och att vi måste fokusera på det. Ett bra skolbibliotek minimerar också “läsundvikare”, säger Heimer, de som bara byter böcker och aldrig har ro att slutföra något. Genom att de får bra boktips i nivå med läsförmågan kan deras läsutveckling komma igång.

Har du biljetter till Bokmässan Play kan du ta del av seminariet här. Själv blir jag lite sugen på att läsa utredningen, eller i alla fall ta del av de samarbetstips som finns i den.

 

Sökande efter kärlek — och ett hem

När jag listade fem fina författarframträdanden borde jag tagit med Kim Thúy, som jag lyssnat till flera gånger. Första gången var på Litteraturhuset i Göteborg 2013, där kvinnan som skriver så lågmälda och sparsmakade böcker, visade sig vara en bubblande och härlig person. Själv menade hon att den utåtriktade författaren hade en lugn tvilling som skrev böckerna. Tre år senare ordnade Kulturkollo en bokcirkel kring Kim Thúys bok Vi, med författaren som gäst. En helt fantastisk upplevelse. Kim Thúy är aktuell med boken Em, som handlar om kriget i Vietnam och i korta, fragmentariska scener visar hur ett krig sprids över världen och genom generationer. På Bokmässan Play finns en intervju med henne, gjord av Peter Fröberg Idling.

Kim Thúy föddes 1968 i Saigon, mitt under kriget och när hon var tio år flydde familjen till Kanada och blev en del av de så kallade båtflyktingarna. I sina böcker har hon undersökt krig, flykt och identitet ur olika perspektiv. Tydligaste kopplingen till själva kriget har utan tvekan Em. Thúy skriver på franska, vilket är det naturliga valet enligt henne själv. Eftersom hon lämnade Vietnam som barn är hennes vietnamesiska inte så utvecklad att hon kan skriva böcker på språket. Hon saknar det breda ordförråd som krävs. Engelska har hon lärt sig genom sitt karriär som jurist och det passar sig inte till skönlitteratur. Återstår franskan. Ett språk hon älskar. Hon berättar om sin översättare som är den som skapar en ny bok på engelska med sin egen ton, något som Thúy tycker mycket om.

Thúys karaktärer genomgår ofta flera livsavgörande förändringar, precis som hon själv. Dels flykten, men också att hon haft flera yrken, som översättare, jurist och restaurangägare. Att hon också blev författare var en slump när hon var 40 år och började ta anteckningar för att hålla sig vaken på väg hem från restaurangen. En vän skickade in boken till förlag och Thúy är tacksam över den oväntade succén, som på många sätt orsakas av att hon misslyckats med annat. Hade hon varit en riktigt bra restaurangägare hade hon fortfarande jobbat med det. På samma sätt var hon, enligt sig själv, en ganska dålig översättare och jurist.

Något som är så härligt med Kim Thúy är hur spontan och ärlig hon är. Som när Fröberg Idling frågar varför det inte finns någon dialog i Em och hon skrattande utbrister “I don’t know how to write a dialogue” och berättar att hon försökt, men alltid fått ta bort för att det blivit “a total failure”. Hon menar att hon inte är en “riktig” författare, men där håller jag absolut inte med. Hon är en unik författare, med ett fantastiskt språk och en helt eget stil. Målet är att beskriva verkligheten, inte att skriva skönlitterärt. Eftersom det inte går att skriva om allt blir det skönlitteratur, trots att det inte är fiktion. Em bygger på en massa samtal med människor som påverkades av kriget, som den om piloten, en ung man, som lyfter en död bebis. Hon behöver bara beskriva några detaljer för att läsaren ska förstå helheten, säger hon och det är det som jag tycker gör hennes sätt att skriva så unikt. Hur hon genom små detaljer skapar en helhet och med få ord beskriver så mycket och väcker så många känslor.

Inspirationen till att skriva Em kom, oväntat nog, från Black life matter då hon insåg att hon visste väldigt lite om kriget som påverkat henne. Den bild hon hade, den historia hon hört, var den amerikanska. Bara det att kalla kriget för Vietnamkriget och inte “The American war” som det heter i Vietnam. Hon insåg att hon behövde hitta till sin egen historia via berättelser från sitt första land. Ingens berättelse är felaktig, säger hon, men vi använder olika ord och har olika perspektiv. Thúy hänvisar till Chimamada Ngozi Adichies TED-talk om faran med en berättelse och ville hitta fler. Alla har rätt och alla har fel samtidigt, eftersom krig alltid är fel, men människor berättelser om det och skälet till deras agerande kan inte vara fel. Med ett undantag. Att fortsätta ett krig för att det vore att tappa ansiktet att avsluta det är något som provocerar, säger hon och där tillåter hon sig att döma.

Em är till skillnad från Thúys tidigare böcker inte skriven i första person. Kanske för att den skulle bli mer objektiv och därför fick många röster höras. I slutet kommer en författare in och då också jag-perspektivet. Anledningen var, säger Thúy, att hon inte kunde hålla sig helt objektiv och var tvungen att berätta sin historia och sina åsikter.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: