Det långsamma livet

I Det långsamma livet tar Abdellah Taïa med oss till Paris efter terrorattentaten 2015, som förändrade allt. I alla fall känns det så för huvudpersonen Mounir, en 40-årig marockansk man, som nu tappat den plats han trodde sig ha i den franska huvudstaden. Berättelsen om honom är som en feberdröm, fragmentarisk, känslofylld och inte sällan väldigt obehaglig. Det är ingen idé att försöka hitta en början och ett slut. Istället skriver Taïa fram ett kaos som verkligen berör.

Det vi vet om Mounir är att han ibland arbetar som lärare, att han varit djupt förälskad i polisen Antoine, att han just flyttat in i en lägenhet i centrala Paris och att han störs av grannen ovanför. Så mycket att det blir bråk och polisen kommer. De hittar massor av misstänksamma saker i Mounirs liv. Hans alldeles för billiga lägenhet, hans humör och självklart det faktum att han är muslim från Marocko. Kanske håller han på att förbereda ett nytt terrorattentat?

Att beskriva Abdellah Taïas sätt att skriva är nästan omöjligt. Jag vet bara att hans språk går rakt in i hjärtat. Att berättelsen om Mounir blir något jag tar till mig och faktiskt inte måste förstå. Livet är inte en rak linje från A till B och när Mounir i all sin panik försöker beskriva sitt liv är det självklart så att det blir ett virrvarr av tankar. Till slut vet läsaren inte vad som är sant och vad som pågår i Mounirs huvud. Är det så att polisen Antoine som kommer till hans hus är samma Antoine som han haft ett hemligt förhållande med? Är han en vanlig, skötsam lärare, eller finns det något sätt han har kanaliserat sin ilska på? Taïa ger oss inga onödiga förklaringar och erbjuder till och med två slut på historiens om Mounir.

Det långsamma livet är ingenting för den som vill ha en rak och enkel berättelse som ger svar. Istället skapas fler frågor ju längre jag läser och jag bestämmer mig för att inte tänka så mycket, utan bara dras med. Språket är som sagt helt otroligt. Alla de trådar som bjuds på får mig att tänka vidare och ibland hamnar jag på samma plats som Mounir, men ganska ofta på en helt annan plats. Det här är ett imponerande romanbygge, där starka känslor tar över det logiska, precis som jag tänker mig att det gör för någon som hamnat i en väldigt obehaglig situation.

2 reaktioner på ”Det långsamma livet”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: