Konsten att skriva om böcker

Med jämna mellanrum vaknar debatten som handlar om huruvida bokbloggare och bokstagrammare går att lita på, då det alltid skriver positivt om böcker de läser. Att kritiker på tidningar är bättre och bäst för att bestämma vilka böcker som ska köpas in till bibliotek och skolor är BTJ-häftet. Det här inlägget ska egentligen inte handla om kvaliteten på bloggare, för vi vet alla att den är varierande. Jag vill istället lyfta något jag reagerat på det senare, nämligen vikten av att recensera utifrån genre.

Jag tycker verkligen om att läsa tidningars kultursidor och inser att de som recenserar böcker där är kunniga gällande litteratur. Vid ett flertal tillfällen har jag dock den senaste tiden reagerat på att personen recenserar böcker och samtidigt sågar en hel genre. Ett exempel är när Johanna Schreibers nya bok Mellan raderna recenserades i GP av Lyra Koli, som bygger hela sin recension på kritik som visar att recensenten inte har koll på bokens genre. En bok i feelgoodgenren SKA inte fastna i eländesskildringar av en separation och huvudpersonen SKA förhållandevis snabbt gå vidare. Det är liksom en del av förutsättningarna. Om svärtan i separationen skulle stått i centrum hade det varit en helt annan bok. Det är som att jag skulle kritisera en deckarförfattare för att hen hade med poliser och bestialiska mord i sina böcker.

En bra bokbloggare hade inte gjort samma misstag som Lyra Koli. Istället är många av de bloggare som håller god kvalitet väl inlästa på sina respektive favoritgenrer och de skriver sina inlägg om böcker utifrån de premisser som gäller för genren. Du kan inte kritisera en skräckroman för att den innehåller splatter och inte heller en feelgoodroman för att den är rosaskimrande. Däremot kan du absolut kritisera mängden splatter eller rosaskimmer, men då utgår du ifrån smak och håller dig inom genren. Nu ska jag verkligen inte dissa alla kritiker på grund av en enda recension. Jag dissar inte ens recensenten i fråga. Det är nämligen helt okej att såga böcker, men inte på grund av att den följer de regler som finns för genren den tillhör.

Till syvende och sist handlar det om förväntningar och förväntningarna inför läsningen av en bok och inför recenserande av densamma måste vara rimliga. Om Johanna Schreiber hade låtit sin huvudkaraktär gräva ner sig totalt och bara beskrivit svärtan hade hon lurat sina läsare. Omslaget lovar feelgood och det är vad läsarna bör få. En recension ska därför utgå ifrån rätt premisser, vilket jag tycker att jag gjorde när jag skrev om boken. Faktiskt handlar det inte alltid om att bokbloggare skulle vara oseriösa för att de hyllar fler böcker än de sågar. Ibland kan det faktiskt handla om att den som läser mycket i en genre också är bättre på att hitta guldkornen.