Moxie — en film som ger hopp

Jag tyckte mycket om boken Moxie av Jennifer Mathieu när jag läste de sommaren 2019 och nu när den filmatiserats av Amy Poehler ville jag självklart se den. Berättelsen om Vivien (Hadley Robinson) som får nog och börjar protestera mot det faktum att sexuella trakasserier viftas bort och killar skyddas även när de beter sig som svin, är definitivt viktig. Faktiskt blir det också ännu tydligare i filmatiseringen hur killar som Mitchell, kaptenen för skolans fotbollslag, får göra lite som de vill utan att det får konsekvenser. Mitchell spelas förresten av Patrick Schwarzenegger som gör ett lysande porträtt av ett riktigt svin, som själv tror att han är cool och charmig.

Ett inledande samtal mellan Vivien och den nya tjejen Lucy (Alycia Pascual-Peña) visar hur den förstnämnda lärt sig att killar som beter sig illa bara är “störiga” och det bästa är att ignorera dem så att de slutar eller i alla fall börjar trakassera någon annan. Lucy ställer inte upp på det resonemanget, utan påpekar att det är killarna som ska ändra sitt beteende, inte killarna och att hon ämnar fortsätta hålla huvudet högt.

Det är när Vivien ska besvara frågor till sin collegeansökan som hon börjar fundera över vad som egentligen engagerar henne. I bakgrunden står nyheterna på och där talas om #metoo och kvinnor som protesterar. Samtidigt berättar hennes mamma om att det hon själv kämpade för som sextonåring var att krossa patriarkatet. Där någonstans föds Viviens idé om att själv protestera mot den ojämlikhet som hon tvingas stå ut med varje dag. Precis som sin mamma ska hon bli en Rebel girl och hon skapar i hemlighet ut tidningen Moxie där allt hon tänker får ta plats. När första numret landar på skolans tjejtoaletter börjar det hända saker.

Visst är Moxie förenklad och ibland lite överdrivet peppig, men jag gillar samtidigt att tjejerna i huvudrollerna faktiskt engagerar sig för att förändra sin vardag. Det är på skolan de börjar och kanske är det där vi borde börja. Genom att ställa olika krav på tjejer och killar gällande till exempel uppträdande och utseende är vi vuxna en del av problemet. Riktigt så blinda och/eller konflikträdda som filmens rektor Shelly är nog ganska få, men vi gör fel när vi inte inser hur ojämlik vardagen är för många. Faktum är dock att alla framsteg för tjejerna på skolan också betyder mindre makt, status och utrymme för killarna. Där finns en stor anledning till att världen fortfarande är långt ifrån jämställd. När någon vill ha den mat som du anser är din skapas konflikt. Jämställdhet är därför ingen kvinnofråga utan en fråga som måste engagera mer än halva befolkningen. Halva befolkningen hade å andra sidan varit en bra början.

Frågan är när vi kommer så långt i en värld där män som spelar fotboll ses som gudar och kvinnor som håller på med samma sport knappt får lön för sitt arbete. Så ser det ut på Viviens skola och så ser det ut på alla platser. En liten sak kan tyckas, men ett tydligt bevis på att män värderas högre. Det som händer på skolan när alla tjejer (som det verkar) och ett flertal killar sätter ner foten och säger “det räcker nu” är något som jag önskar kunde hända oftare och på fler platser. Det gjordes under #metoo, men nu då?

I Moxie skapas en feministisk kamp som är inkluderande och som välkomnar alla. Vi ser tjejer, transpersoner och killar kämpa för ett bättre samhälle. Tänk om verkligheten kunde bli lite mer inkluderande. Moxie är en film som ger hopp och ja, boken är bättre, men filmen ger energi och jag hoppas att många ser den.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: