Virrpetter — om en snurrig morfar

Virrpetter av Johanna Wahlfisk är en bok för barn som handlar om demens. Tanken med boken är enligt baksidestexten att den ska kunna “användas för att prata med barn om demens”. Vi får träffa en morfar som alltid haft “ett minne som en häst”, men som nu börjar glömma saker. Han glömmer vad hans ska handla, går ut i kläder som inte passar årstiden och tilltalar människor han möter på ett minst sagt ovanligt sätt.

Jag förstår att författarens syfte har varit att lätta upp en situation som kan vara svår för barn. När en nära släkting förändras blir det självklart märkligt och den morfar som fanns blir något annan. Så var det för mina barn och min systerson när min pappa drabbades av alzheimers. När bokens morfar blir lite lagom tokigt snurrig, blev han mest arg och en sådan morfar hanteras inte med hjälp av boken Virrpetter. Möjligen kan den ge en förståelse för att det är vanligt att äldre människor glömmer och att det inte behöver vara så farligt. Jag tycker också mycket om skildringen av det äldre paret och den kärlek som fortfarande finns mellan dem.

Språket och händelserna bygger på upprepningar och det blir lite småroligt ibland, som när morfar börjar leka att han är sjörövare. Jag kan dock sakna allvaret i boken, men inser att målet inte varit att skapa en sådan berättelse. Lättsamt och underhållande är det definitivt, pedagogiskt också, men nästan för käckt för min smak. Jag tror inte att systersonen hade kopplat ihop sin morfar med den som finns i boken, men helt klart hellre haft en lagom glad och virrig morfar än en som var frustrerad och arg. Trots allt är det bra med böcker som beskriver en situation som många hamnar i och därmed kan bidra till såväl förståelse som tid för samtal och reflektion.

2 reaktioner på ”Virrpetter — om en snurrig morfar”

  1. Britt-Marie Hagman

    Hade varit så mycket lättare om pappa varit snurrig och glad. Tyvärr var det ju inte så. Däremot så upplevde inte 4-åringen de jobbiga sidorna, han pratar fortfarande väldigt glatt om morfar. Det gör ju tonårspojkarna också men dom förstod hur galet det var. Jag minns att E sa, ”men jag vet ju att morfar är den snällaste som finns” då den där fruktansvärda sommarkvällen hos er.
    M var ju inte hos oss på måndagarna efter jul.
    Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom som bryter ner en människa totalt! ❤️

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: