I en artikel i DN avslöjar sju litteraturkritiker vad det är som gör vissa böcker riktigt usla. Teorin är att en bok kan vara bra på olika sätt, men att dåliga böcker är ganska lika. Lite som det där med lycka och olycka enligt Tolstoj, fast tvärtom då. De lyckade böckerna är lyckade på sitt sätt, men de mindre lyckade liknar varandra.
Sju kritiker presenterar sju dödssynder när det kommer till böcker och det fick mig självklart att fundera över vad jag själv anser vara dödssynder. Men först en utvärdering av de sju kardinalmisstagen enligt artikeln.
Mer då? På temat trovärdighet hamnar anakronismer. När karaktärer beter sig och talar på ett sätt som inte stämmer med tiden och platsen där boken utspelar sig. Lika illa blir det när författaren hittat ett par tidstypiska uttryck och överanvänder dem. Det är en hårfin balans mellan autenticitet och totalt fiasko.
Ännu mer trovärdighet och dialog och ett problem som främst finns i böcker där vuxna ska skriva som ungdomar. Många ungdomsboksförfattare är riktigt skickliga på detta, men alla som skriver om ungdomar lyckas inte. Då blir det skämskuddevarning.
Något som verkligen är svårt att skriva och som jag nästan aldrig uppskattar är sexscener. På en bra sexskildring går minst tjugo kassa som antingen är för fyllda med klyschor eller helt enkelt inte speciellt trovärdiga.
Sedan finns det något som stör ihjäl mig och som egentligen handlar mer om redaktörer än författare. Valerie Kyeyune Backström är inne på vikten av att döda sina älsklingar och väldigt ofta går det att stryka delar av böcker. I alla fall de som är tjockare än 300 sidor. Jag är helt allergisk mot böcker som tuggar om och blir provocerad av övertydlighet. Som läsare vill jag inte bli skriven på näsan. Någonting måste finnas mellan raderna.
Slutsatsen är att jag håller med om kritikernas sju punkter, mer eller mindre förvisso och att det som kan ställa till det rejält är för stereotypa karaktärer, sexism, kass dialog, ovidkommande beskrivningar av miljö, utseende eller sex och onödiga upprepningar och förklaringar.
Vad tycker du om dessa sju dödssynder? Finns det annat som kan få dig att lägga ifrån dig en bok?
Photo by Roman Synkevych on Unsplash
Välkommen hit till bloggen enligt O. Jag som skriver här heter Linda Odén och är till vardags gymnasielärare i svenska och historia. Här på bloggen bjuder jag på inlägg om böcker, men också om annan kultur som film, tv-serier och musik. Något inlägg om konst och teater kan slinka in också.
Prenumerera på nyhetsbrevet från enligt O.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.
Jag tycker att det ligger väldigt mycket i det du (och DN) skriver. Ett förenklat språk kan vara irriterande, men lika irriterande är det när meningarna blir så komplicerade att det mest verkar handla om att författaren vill ge sken av att ha ett djup, som i verkligheten nog saknas. Gäller inte minst sakprosa.
Och visst är upprepningar något som kan göra en vansinnig. Jag har nyss läst ut Svensk soldag av Jan Fridegård. Den utspelar sig 1790. Fridegård vill väl vara samhällskritisk och ha ett underifrånperspektiv. Inget fel med det. Men när jag för sjätte eller sjunde gången får höra en av personerna tala upprört om att kungen hade hundraåttiosex hästar när han var ute och hur många gånger som helst få läsa att ”tolfte Karl” var en mycket bättre kung, för han sov tillsammans med sina soldater och åt mögligt bröd, då blir jag tokig!
Och visst måste personer ha djup. Ingen är enbart god eller enbart ond. Lägerkommendanten i Auschwitz kan ha varit en underbar pappa. Sankta Teresa av Calcutta (Moder Teresa) hade även mindre tilltalande sidor. Så ser verklighetens människor ut, och det bör avspeglas i romankaraktärer.
Håller med om att det för tillkrånglade språket kan förstöra läsningen också. Det måste finnas ett innehåll, inte bara ett språk och när det gäller sakprosa är det minst lika viktigt att innehållet går fram som att författaren framstår som kunnig. Irriterande upprepning från Fridegård! Precis sådant stör jag ihjäl mig på!
Gällande komplexa karaktärer förresten så är det ibland som att det inte går att göra vissa komplexa. Tänker t.ex. på filmen Undergången som fick kritik för att Hitler framstod som mänsklig när det egentligen borde vara självklart att inte ens han var genomond.
Dåliga böcker eller ej, jag är väldigt förtjust i din bild.
Unsplash har en massa bilder som går att använda fritt.
Korta kapitel, jag kan bläddra igenom en bok och ser jag att inget kapitel är längre än 2 sid så låter jag bli boken. Bristande trovärdighet finns ju i praktiken i alla kriminalromaner som inte är skrivna av journalister, värst av alla är Mons Kallentoft
Längden på kapitlen är betydelsefull! Jag vill ändå gärna ha kapitel för att få en logisk paus ibland, men inte för korta. Kallentoft har jag gett upp!