Dyksommar

En dag är han som var min pappa bara borta. Det var som om någon hade klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.

Så börjar Dyksommar, en av de nominerade till Augustpriset 2019. En vackert illustrerad bilderbok med få, men så vackra och precisa ord. Ord skrivna av Sara Stridsberg och vackra bilder av Sara Lundberg, som tilldelades Augustpriset 2017 för boken Fågeln i mig flyger vart den vill. Boken kallas på Bokförlaget Mirandos hemsida för “en liten syster till Sara Stridsbergs hyllade roman Beckomberga – ode till min familj (2014)” och vi får möta den lilla flickan Zoe, vars pappa försvinner en dag och visar sig bo på ett sjukhus.

Zoe och hennes mamma tar bussen till pappa och Zoe försöker förstå hur hennes pappa kan behöva vara mitt bland alla konstiga människor. Han säger att hans vingar är försvunna och att han inte längre kan flyga. En period isolerar han sig helt och verkar ha glömt hur det är att vara frisk. När Zoes pappa inte längre vill ta emot besök tar hon bussen dit ändå. Hon umgås en hel sommar med Sabina, en före detta simmare som också är patient. Havet är långt borta, men de simmar i gräset utanför sjukhuset.

Jag läser Dyksommar med tårar i ögonen. Att vara utan sin pappa, som ser så glad ut i fotoalbumet, men som ändå inte vill leva är självklart tungt. Faktiskt svårt att förstå både för mig och för Zoe. Hur kan en pappa inte vilja leva när det finns hundar, fjärilar och himlar finns? Hur kan en pappa inte vilja leva när han har en dotter? Med det sagt kan jag förstå tanken. Jag kan känna igen depressionen, den som är så svart och massiv att det är svårt att komma på skäl att leva. Jag kan förstå ångesten och hur den tycks äta upp en.

När sommaren är över kommer pappa tillbaka. “Han är som träden”, säger Zoe och vi förstår att årstidernas växlingar påverkar honom. I slutet berättar Zoe att hon är äldre nu och att pappa finns kvar. Det är en trygghet för läsaren att få veta. Visserligen blev han aldrig riktigt glad, men han fanns där och när människor glömmer bort hur man ska vara glad kan en tid på ett sjukhus vara en lösning. Stridsberg påpekar att det inte är farligt och i den känslan är det skönt att vila.

Illustrationerna av Lundberg bidrar till känslan av lugn under läsningen och trots att Dyksommar är en både sorglig och ganska obehaglig berättelse, blir den aldrig nattsvart tack vare färgerna som tar över. Vänskapen mellan Zoe och Sabina, som i en vuxens ögon kan verka märklig, kanske till och med opassande eller obehaglig, skildras som ett äventyr i gröngräset där den lilla kvinnan och den unga kvinnan blir ett. Omslagsbilden visar också tydligt den likhet mellan dem båda och jag tänker att det inte är en slump.

Jag blir inte förvånad om Dyksommar står som vinnare när Augustpriset delas ut på måndag. Däremot undrar jag om jag hade läst boken för mina barn när de var mellan 3 och 6, som är åldersgruppen som boken vänder sig till. Samtidigt tror jag att den kan fungera som tröst för de barn som, liksom Zoe, har en förälder som mår väldigt, väldigt dåligt.

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: