“Den gula tapeten” av Charlotte Perkins Gilman publicerades för första gången 1892 och gavs ut av Modernista i mars i år. Författaren skrev novellen i samband med att hon själv led av en förlossningspsykos och kanske är det därför skildringen av huvudpersonens situation är så fruktansvärd och så trovärdig.

Huvudpersonen har ganska nyss fött barn och befinner sig med sin man i en hyrd sommarbostad, som hon själv kallar för ett spökslott. Hennes man John är läkare och tror inte alls på sin fru när hon säger att hon är sjuk. Istället avfärdar han hennes dåliga mående som en tillfällig släng av depression. Ingenting som inte kan botas med stärkande mediciner, frisk luft och vila. Samtidigt blir huvudpersoner sämre och sämre och ingen tycks ta henne på allvar.

Jag läste just om “Den gula tapeten” och det var första gången jag läste den på svenska. Översättningen av Ingrid Ingemark funkar fint och novellen var precis lika bra och obehaglig som jag mindes den. Kanske ännu mer nu än när jag läste den som ung student.