enligt O

Tankar från en bokberoende

Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.

 

Föregående

Dom som bestämmer

Nästa

Bildligt talat — om bokomslag

3 kommentarer

  1. lånade precis på biblioteket

  2. att 3-4 åringar hatar både det ena och det andra – typ ärter och gula strumpor – har inte så starkt innebörd, ordets valens har fått en förskjutning, som verb kan få, intressant.

    • Så kan det vara. Då kanske det är extra roligt att läsa den här boken och prata om dessa hemskheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: