Dag: 30 september, 2018

Hva’ gør vi nu, lille du?

Idag nås jag av nyheten att den danske sångaren Kim Larsen har avlidit 72 år gammal. Så sent som i juli spelade han på Trädgårn i Göteborg och om du klickar här får du lyssna på en riktig klassiker. En låt som passar bra när man vill glömma vintern.

För mig är Kim Larsen synonymt med barndom och även om jag och syrran inte alltid var överlyckliga när våra föräldrar (som självklart alltid styrde musikvalet) satte på hans musik i bilen, har jag lärt mig att uppskatta många av hans låtar. Han är också en anledning till att jag tycker mycket om det danska språket. Då älskade jag Køb bananer, men det har jag liksom vuxit ifrån. Samtidigt är det en låt som är väldigt mycket Kim Larsen, den lite galne mannen med den gigantiska munnen, som när jag såg honom live för länge sedan på Liseberg var iklädd en rosa sparkdräkt. Då var han aktuell med skivan Midt om natten och mina föräldrar har säkert stenkoll på om det var 1983, 1984 eller 1985 som vi såg honom. Jag skulle tippa på 1984, men vågar inte svära på det.

Rubriken på inlägget är titeln på en av mina favoriter och det var med bandet Gasolin’ han fick sina största hits. Nu har jag lyssnat mig igenom en rad klipp på YouTube och trots att vissa låtar kanske väcker mer nostalgi än något annat, finns det också en del pärlor. Mest av allt tycker jag om den här:

Foto: Göran Strandberg

Marika Carlsson om att vara icke önskvärd

Fram till hon började skolan var livet ganska okomplicerat för Marika Carlsson. Visst stack hon ut, men hon kände sig inte oönskad eller utsatt. Tvärtom kunde hon tycka att det var rätt bra att pensionärer ibland gav henne en krona för att hjälpa henne. När familjen flyttade till Lund och Marika började skolan fick hon däremot ett brutalt uppvaknande. Klasskompisarna är nämligen inte intresserade av att leka med någon som var “född i bajs”. Där hörde hon för första gången “såna som du ska inte va här” som också blivit titeln på hennes bok.

Marika Carlsson bodde sina två första år i Etiopien och när livet i Sverige var tufft målade hon upp det som en drömvärld. Hon grät ibland som barn och bad sina föräldrar att skicka tillbaka henne.

När hon varit vuxen ett bra tag åkte hon så äntligen dit. Hon ville inte åka med sina föräldrar och inte heller själv. Istället blev det till slut en kompis som följde med. Hon reser till en by där hennes släktingar skulle kunna finnas. Hon mötte en annan adopterad från Etiopien och han sa till henne att det var lättare att inte hitta någon. Han hade hittat sin familj och de var besvikna på honom för att han inte kommit tidigare.

Marika Carlsson hittade ingen släkting och var ganska okej med det. Hon insåg att livet började senare än vid födseln. Ändå rasade hon när hon kom hem. Överflödet som finns här gav henne en känsla av skuld. Sorgen handlade om att hon haft det fantastiskt, men att hon ändå hade förlorat något. Hon sörjde sin förlorade tillhörighet och nu har hon sörjt klart.

Marika Carlsson växte upp inom Pingstkyrkan, en stängd och begränsad miljö som hon sedan lämnade. Dan-Erik Sahlberg som intervjuar säger att han först att han blev lite provocerad, tills Carlsson skriver om hur hon faktiskt inte kan skylla allt på kyrkan, utan ta ansvar själv. Kyrkan hade gett henne trygghet och gemenskap trots allt.

Självklart krockade hennes bokstavstro med identiteten när hon själv inser att hon är homosexuell redan i tjugoårsåldern. Det dröjde tills hon var drygt fyrtio innan hon vågade erkänna det. Istället var Marika Carlsson en perfekt troende som missionerade på roliga timmen, talade om för människor att deras sätt att leva skulle få dem att hamna i helvetet och bad för en församlingsmedlem som kom ut som homosexuell.

Nu har hon en annan tro, en tro som gör henne bättre. Idag tror hon inte på en Gud på samma sätt som förut, men hon har en andlighet. Hon ingår inte i några riter längre och tillhör inte någon församling.

För den som vill läsa mer om Marika Carlsson rekommenderar jag boken Såna som du ska inte va här, som jag läste inför Bokmässan.

Konsten att skriva brev

Lars Lerin och Gunilla Kindstrand pratar om brev i allmänhet och breven mellan Lerin och Kerstin Högström i synnerhet. Brev mellan dem från 2006-2009 finns samlade i boken Råskinn, som gavs ut i våras. Det är den andra boken med brev och det verkar vara en trea planerad. Förutom brev innehåller boken foton på kuvert, men också illustrationer gjorda av Lerin. Det är fascinerande att Lerin delar med sig av det mest personliga, trots att han verkar tycka att det är rätt så pinsamt i stunden.

Boken börjar i Agadir, där Lerin befinner sig. Han har varit på behandlingshem och var egentligen drogfri, men ångesten gjorde att han var tvungen att bedöva sig. Att skriva ner det som hände och skicka till Kerstin var viktigt. När Junior träder in i hans liv blir det förändrat. Mest positivt, men också ångestfyllt. Om han inte hade klarat att vara med Junior, hade han inte kunnat vara med någon säger han. För att döva ångesten lämnade han honom hos grannen i några dagar. Att skicka hem honom gick inte, då han ändå tagit dit Junior och kände ett slags ansvar. Lerin skäms lite när han talar om de två grannar som fick fungera som avlastning, men konstaterar samtidigt att Junior är så social att han trivs var som helst.

Andra författare skriver romaner eller dikter, men Lerin har valt en annan väg. Att vara privat är inte så märkvärdigt, säger han. Han lämnar ut sig självisk även Junior, men Junior har faktiskt inte läst. Jag är mer skoningslös mot mig själv, säger han och Junior vet att jag inte var riktigt klok där i början. Det finns inga hemligheter, säger han, men Junior har nog svårt att förstå riktigt hur galen hans man var.

I slutet av boken börjar den nya eran i Lerins liv och han bjuder in Kerstin till sitt och Juniors bröllop. Nu lever de ett annat liv med små barn. Att få barn var inget Lerin hade ens funderat på och nu när han tillfrisknat har han fått ett liv han drömt om och strävat efter. Ibland får han en flyktlust till ateljén, men dit kan han inte gå när han vill. Kanske känner han inte heller samma behov längre när han har ett annat liv. I alla fall inte av att skriva, men fortfarande att måla. Han talar om sin äldre son, treåringen och hur roligt de har tillsammans. Den yngre mest bits och slåss, säger han lite uppgivet.

Med barnen försöker han vara lite lagom och lugn. Han är försiktig med känslor. Själv präglades han av uppväxten med en mamma som inte kunde hantera sig själv. Hennes otillräcklighet spillde över ångest på honom. Han var nära sin mor, men relationen var aldrig riktigt hälsosam. Det är inte sunt att binda sina barn till sig för hårt. De måste få bli självständiga.

Nu är hennes föräldrar gamla och Lerin säger att han blir som förälder är två håll just nu. Både för sina barn och sina föräldrar. När hans föräldrar blivit äldre tänker han väldigt mycket på sin egen roll som förälder och det faktum att han är en gammal förälder. Han hoppas att hans barn hinner bli vuxna och självständiga innan han blir tvungen att lämna.

Nu har Lars Lerin en ny brevkompis, författaren Barbro Lindgren. Deras brev är mycket mer sansade, säger han. Hon är inte som Kerstin, brevväxlingen är inte lika omtumlande, men att skriva brev verkar vara ett sätt att leva. Skrivandet hjälper honom i vardagen som en slags terapi och ett liv utan att kunna måla kan han omöjligen tänka sig.

Bildvärlden han befinner sig i just nu består av flera spår. Bland annat har han återvänt till Lofoten och det gamla material han skapade då. Han längtar efter miljön och landskapet där. Han har varit tillbaka sedan han flyttade därifrån, vilket var lite jobbigt. Då fick han en chans att be om ursäkt till den han levde med där. Någon konkret plan på en resa finns inte. Kanske tar han med något barn någongång, säger han.

Om Factfulness och att förstå världen

Bokmässans hittills kanske längsta kö ledde till seminariet Factfulness – förstå världen! med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund. Olas pappa Hans var med i processen det första året av arbetet med boken Factfulness.

Seminariet inleds med att vi i publiken får svara på frågor om världen vi tror om den. Det finns tre myter om världen som är megamissförstånd, som Anna säger. Att världen är delad i två, fattiga och rika eller goda och onda, att världen blir sämre och att befolkningen ökar. Målet är att göra data tillgänglig för många. De var väldigt tveksamma till att göra en bok, då de tänkte att formatet var

I boken finns t..ex. 32 grafer som visar hur världen blivit bättre. Något som är bra att veta för att balansera upp den katastrofbild som nyheter ger. Det blir svårt att skapa en världsbild som ger en helhetsbild. Nyheterna beskriver inte det vanliga, utan det extrema. Vi får sällan se vardagen i områden där katastrofer sker.

I Sverige tillhör vi den rikaste miljarden, men de flesta tror att vi befinner oss i mitten. Dollarstreet är en del av Gapminders sida där vi kan se exempel på olika saker från fattiga till rika på gatan som symboliserar fördelningen i världen. Då kan vi få vardagliga bilder från olika delar av världen. Men varför kan man inte vara googla? Bilder på internet symboliserar ofta hur det ser ut för de rikaste 10 procenten.

Fyra nivåer utifrån transport, nivå 1 då går man, nivå 2 cykel, nivå 3 moped och nivå 4 en bil. Det finns fler exempel på hur världen snarare kan delas in i fyra, där i alltid tillhör den fjärde nivån. Vi kan t.ex. äta olika sorts mat till dagens alla mål och äter sällan samma middag två dagar i rad.

Så kommer svaret på några av de frågor som är många har missuppfatta helt. Många har t.ex. full koll på att jordens medeltemperatur ökar, enligt experterna.

Hur ser det ut med den extrema fattigdomen då? Den har halverats under de senaste 20 åren. Det är något som endast 25% har koll på. Då var vi ändå bäst av de länderna Gapminder testat, men sämre än chimpanserna på Skansen. Varför visste svenskarna det då? Det fick de svara på och svaret var Hans Rosling. Slutsatsen? Folkbildning fungerar. Något gör att vi tror att världen blir sämre, trots att det inte är så. När 95% av befolkningen i t.ex. USA svarar fel är det något problem med bilden som ges i t.ex. media. Helt klart ett megamissförstånd och det påverkar vår världsbild.

Det är t.ex. så att 88% av världens 1-åringar blivit vaccinerade. Trots att vi ser på många samhällen som omoderna är de t.ex. så att mammor tar sina barn till en utbildad sjuksköterska där det finns vaccin som har transporterats det. Väldigt många experter tror att bara 20% är vaccinerade och ja, så var det i början av 80-talet, men det har hänt massor sedan dess. Vi ska respektera expertisen, men vara medveten om att deras kunskap är snäv.

Utbildning då? Män har gått i genomsnitt 10 år i skolan? 3, 6 eller 9? Svaret är 9, för så snart människor tar sig ur extrem fattigdom så sätter de sina döttrar i skolan. Siffror måste sättas i ett sammanhang, t.ex. kan siffror som är skrämmande kan vara en del av en positiv utveckling om man jämför med motsvarande siffror några år tidigare.

Internationella samarbeten fungerar, men ändå tror vi att allt får sämre. Istället borde vi fokusera på det som fungerar och fundera över hur det går att göra mer av samma sak.

Alla gymnasietreor får boken Factfulness gratis i höst och den ska jag och min kollega som undervisar i samhällskunskap ska använda den i undervisningen. Förhoppningsvis kommer våra elever att bli kunnigare än chimpanserna på Skansen. Det måste i alla fall vara vårt mål. På hemsidan Gapminder.org finns massor av fakta att använda. Så spännande!

Hans Rosling var fantastisk och det är så härligt att få se Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund förvalta hans arv på ett lika fantastiskt sätt. De är så väldigt intressanta att lyssna på och inte minst väldigt, väldigt roliga.

Nu är jag så otroligt peppad över att sprida deras kunskaper till mina elever.

%d bloggare gillar detta: