Jag har inte sett årets julkalender. Det beror inte på att jag tycker att den är för ojulig eller för tråkig. Det beror på Erik Haag. Otroligt barnsligt, jag vet, men efter att ha läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer funkar det inte riktigt att se honom. Jag är mycket medveten om att boken är skönlitterär, men när Martina Haag väljer att skriva om författaren Petra, som åker till en stuga i Nikkaluokta – Abisko för att skriva sin nya bok och för att slicka sina sår efter skilsmässan från Anders, tv-kändisen som lämnat henne för sin kollega Kajsa. Det går liksom inte att läsa in något annan än Martina och Erik i din här historien och det skriver ju Petra om själv. Att det inte spelar någon roll om hon ändrar mycket eller lite i sin roman om skilsmässan. Att alla kommer att tänka på det som verkligen hände ändå.

Jag lyssnade på Martina Haags egen inläsning av Det är något som inte stämmer och det gjorde ont. Ibland kändes det nästan som om jag kom för nära. Som om hon avslöjade för mycket. Det som gör ondast är egentligen inte att Anders lämnar, utan att Petra förfarande älskar honom och förminskar sig så otroligt mycket för att han ska välja att stanna kvar. Jag har inte svårt att se Erik Haag för att han lämnat sin fru, det händer. Jag tycker inte heller illa om honom för att han blev kär i sin kollega, det händer. Jag blir dock så förbannad på det egoistiska agerande som han, eller Anders, visar prov på gentemot barnen. Jag vet att det är Martinas, eller Petras, syn på det hela som vi får läsa, men om bara en liten, liten del är sant är det riktigt illa. Man drar visserligen inte till den gemensamma sommarstugan och tänder ljus vid sängen man just då delar med en älskarinna, men vad värre är att en pappa kan dra iväg i flera månader i samma stuga, utan sina barn.

Ibland stör jag mig på Martina Haags språk. Hennes ovana att ta bort pronomen i meningar. Men mest är jag imponerad och en liten gnutta oroad. Känslorna är så väl beskrivna och jag hoppas att det var bra att bearbeta dem genom att skriva en bok. Oavsett skulle jag inte vilja vara Martina Haag, eller Petra. Varken bli lämnad eller tillbringa veckor i en stuga mitt ute i ingenstans. Frågan är vad som skrämmer mig mest.

Avsnitten från stugan i Nikkaluokta är annars riktigt roliga. Gästerna som kommer dit är ofta udda och värst är ett gäng hemska norrmän. Självklart. Det är också lättare att läsa om skilsmässan när Petra fått lite avstånd till det hela, både geografiskt och tidsmässigt. Den sorg hon fortfarande bearbetar är tung att läsa om och jag undrar om hon kommer att känna sig bekväm med att ha delat så intima detaljer om sig själv och sin före detta man. Det är en viktig bok dock, en känslosam och skitig skildring av en skilsmässa utan ett enda rosafärgat moln. Det är befriande.