Dag: 29 juli, 2015

Man Bookers långa lista

Det är andra gången Man Booker Prize är öppet för alla titlar skrivna på engelska och utgivna i Storbritannien. Tidigare har det varit ett krav att författaren varit från Storbritannien, något av Commonwealth-länderna, Irland eller Zimbabwe. Det märks främst genom att flera författare från USA återfinns bland de tretton titlarna på den långa listan som presenterades idag.

Bill Clegg (US) – Did You Ever Have a Family 

Anne Enright (Ireland) – The Green Road

Marlon James (Jamaica) – A Brief History of Seven Killings

Laila Lalami (US) – The Moor’s Account

Tom McCarthy (UK) – Satin Island

Chigozie Obioma (Nigeria) – The Fishermen

Andrew O’Hagan (UK) – The Illuminations

Marilynne Robinson (US) – Lila

Anuradha Roy (India) – Sleeping on Jupiter

Sunjeev Sahota (UK) – The Year of the Runaways

Anna Smaill (New Zealand) – The Chimes

Anne Tyler (US) – A Spool of Blue Thread

Hanya Yanagihara (US) – A Little Life

 

Fem titlar från USA

Tre från UK

En från vardera Irland, Jamaica, Nigeria, Indien och Nya Zeeland.

Sju av böckerna är skrivna av kvinnor och sex av män. Ska bli intressant att se om det gör någon skillnad när vinnaren senare ska utses. Flera av böckerna lockar, men jag väntar nog på den korta listan. De sex titlarna på korta listan presenteras 15 september och vinnaren 13 oktoober. Förra året vann Richard Flanagan med sin bok The Narrow road to the deep north.

Upprörande bok om förklädda flickor

9789100126995

Jag har lyssnat på ännu en ljudbok och den här gången har jag varit tvungen att ta en paus ibland, då innehållet varit så vidrigt. De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är berättelsen om Azita, en politiker i Afghanistan som bara fått döttrar och därför låter en av dem växa upp som pojke. Det låter som en vansinnig idé, men när jag lyssnar vidare och får veta mer om hur detta otroligt patriarkala samhälle är strukturerat förstår jag mer och mer. Nordbergs intervjuer med läkaren, som själv är kvinna, men ändå helt fast i traditioner som säger att en kvinna som föder en son ska hyllas, medan den som föder en flicka ska straffas, gör att jag nästan börjar gråta. Föraktet mot flickor och idén att kvinnor inte är mer än avelsboskap gör mig illamående.

Jag visste att kvinnor och flickor har låg status i Afghanistan, men orden som når mina öron går knappt att tro på. Det är så vidrigt att jag vill söka upp alla afghanska flickor jag undervisat och krama dem hårt, hårt. Det handlar inte om ett ojämställt samhälle, utan ett samhälle där de enda som räknas som människor är män. De förklädda flickorna i Kabul är en bok att läsa eller lyssna på i små portioner. Den brutala verklighet som alla upplever i Afghanistan är absolut värst för de som inte är värda någonting. I ett land där både kvinnor och män får sin status genom att föda söner finns det inte plats för några döttrar. Att vissa söner egentligen är döttrar är något som Jenny Nordberg upptäcker av en slump och inte kan låta bli att gräva i. Hennes bok är välskriven och otroligt viktig.

Det visar sig att det inte alls är ovanligt att en dotter presenteras som en son, redan då hon är nyfödd. Tyvärr är det inte alltid är en fördel att bli familjens son. För den som växer upp i en medelklassfamilj kan det innebär frihet, medan det i fattiga familjer betyder hårt arbete. Sönerna arbetar redan som mycket små och det blir tydligt att det inte är så enkelt att bara flickor far illa i Afghanistan. I boken berättas om en familj med många döttrar, där den äldsta blir pojke för att kunna jobba i en affär, allt med affärsinnehavarens goda minne och som när hon blir för gammal för att kunna spela pojke, lämnar över till sin yngre syster.

Flickorna som växer upp som pojkar är många och det är inget nytt påhitt att som förälder skaffa sig en son, eller kanske rädda en dotter från ett begränsat liv. De kallas Bacha Posh och det blir under läsningen otroligt tydligt hur lite en kvinna är värd och hur hon blir ännu mindre värd om hon inte lyckas föda en eller helst fler söner. Det konstiga är att alla verkar veta att de förklädda flickorna är just flickor, men ändå behandlas de som pojkar och får därmed högre status. Att dessa Bacha Posh sedan ska återgå till att bli begränsade kvinnor är inte alltid okomplicerat.

Möjligen är Jenny Nordbergs bok lite väl lång och ibland väl spretig, men det är trots detta en mycket läsvärd och viktig bok. Den handlar både om ett land i kris, men också om hur patriarkala strukturer påverkar såväl Afghanistan och världen i övrigt. Jag tycker om att Nordberg använder genusteorier för att förklara hur ens kön kan göra att möjligheterna blir så diametralt olika. Det är viktigt att vi inte inbillar oss att allt handlar om att Afghanistan är ett enskilt, ovanligt kaotiskt muslimskt land, utan att om att kvinnor på alla platser, i alla tider, anses vara mindre värda än män.

%d bloggare gillar detta: