Just a girl, standing in front of a boy

Titeln på Lucy-Anne Holmes bok är självklart en replik från mysfilmen Notting Hill och med det vill hon troligen sätta tonen. Visst innehåller historien om Jenny Taylor en hel del trevligheter, men någon Notting Hill är det inte. Utslitna motiv funkar helt enkelt bättre i film (i alla fall med Julia Roberts och Hugh Grant) än i bokform.

Jenny är alltså huvudperson i Just a girl, standing in front of a boy och hon är en klassisk hjältinna, eller snarare antihjältinna. Hon är inte speciellt snygg, eller vet i alla fall inte om det. Ett klassiskt motiv, med den vackra kvinnan som inte är medveten om det, utan måste få höra det från andra, men inte riktigt kan förstå det ändå. Hon har ett ganska kasst jobb, men är självklart fantastiskt bra på det och får vänner bland så väl arbetsgivare, som patienter. Hon har nämligen ett riktigt gott hjärta och andras lycka är viktigare än hennes egen. Självklart har hon en man, en tillräckligt bra sådan, för något mer kan hon inte räkna med. Hon har också en trasig familj, men fantastiska vänner. Inte så originellt, men Holmes fixar ändå att ro i land berättelsen om Jenny hyfsat.

Om hon bara hade nöjt sig där, men nej, hon knör in mer i den redan fullknökade historien och slänger in en skilsmässa mellan föräldrarna, en mamma som flyttar in, en kombo som kanske vill mer och en fantastisk man som får Jennys hjärta att slå dubbla slag, trots att det självklart är helt opassande. Det betyder att det aldrig blir tråkigt, men ibland lite väl mycket av det goda. Konstruerade missförstånd och onödiga hemligheter är det som stör mig mest.

Vissa saker är så charmiga, som att Jenny och hennes kompis lämnar lappar med kärleksråd till par som ser ut att passa ihop och Jennys vänskap med den gamla damen på läkarmottagningen. Annat får mig att sucka lite. Trots detta är Just a girl, standing in front of a boy en trevlig och lättsmält historia som passade bra i denna tröga och stressade januari, men jag tycker ändå att det finns bättre böcker i genren.