Om en pappa

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo handlar om att skriva om en pappa. Först tänkte jag att jag skulle skriva om min egen. Den lille, snälle som tar fram ett jäkla humör vid behov (skottarna som blev jagade med yxa var hyfsat skraja) och aldrig ger sig i en politisk diskussion (eller någon diskussion över huvud taget). Något han överfört till sina döttrar, vilket gör att familjemiddagarna blir händelserika. Färdiga repliker inleder diskussioner vi haft tusen gånger och han vet att det räcker att nämna Björklunds namn för att hans äldsta dotter (yours truly) ska gå igång och dottern vet att det är ytterst effektivt att tala om ökade klyftor och skylla det hela på Borg.

Nu är min far inte direkt litterär och passar kanske inte så bra i en bokblogg. Någon gång om året läser han en bok, ganska ofta är den skriven av Ed McBain och varje gång hävdar han att just den boken beskriver det mest intressanta som kan beskrivas. Tycker ni att jag driver med min käre far? Det är absolut inte min avsikt. Han är den mest allmänbildade jag vet. Tyvärr, skulle jag kunna tillägga, då jag alltid vill tro att just skönlitteratur är nyckeln till det, men bevisligen är det inte nödvändigt att läsa en massa böcker. Faktum är att man inte heller behöver internet. Det räcker att lusläsa GP och kanske Dagens Industri och Privata affärer. I alla fall om man är utrustad med ett minne som inte är av denna värld. Mamma kan konkurrera när det kommer till kunskapsspel och jag klarar mig hyfsat. Hemma har kunskap och allmänbildning alltid stått högt i kurs.

Frågan är vilken kulturell pappa han är mest lik? Ta bort pipan, så finns det en och annan likhet med Alfons Åbergs pappa, som gillar sin tidning. Agnes pappa i Fucking Åmål påminner han också om. När han är arg påminner han lite om Mattis i Ronja Rövardotter, men utan de flesta känsloyttringarna. Att gråta är liksom inte hans grej. Han svär mest.

2 reaktioner på ”Om en pappa”

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: