Vilken fantastisk språkkonstnär!

index

“I never believed my parents loved me. I tried to love them but it didn’t work. It has taken me a long time to learn how to love − both the giving and the receiving.”

Jag har länge, länge tänkt läsa något av Jeanette Winterson och nu blev det äntligen av när Bokbubblarna läste Why be happy when you could be normal? Konstigt nog påbörjade jag boken en gång då den var nyutkommen, men gav upp efter knappt 50 sidor. Nu älskade jag den. Ett bevis på att tillfället kan vara nog så viktigt som bokens objektiva kvalitet.

Wintersons första roman Oranges are not the only fruit publicerades 1985 och berättar historien om en flicka som adopteras av ett religiöst par och Why be happy when you could be noarmal? är den självbiografiska versionen av samma historia. En gripande och på många sätt fruktansvärd historia om en familj som definitivt inte är som andra, en mamma som inte vet hur man visar kärlek och en flicka som blir mer och mer olycklig.

Oranges are not the only fruit är en mindre grym version av en fruktansvärd uppväxt och den version Winterson orkade skriva just då och som hon kunde publicera medan modern levde. Trots detta lät reaktionerna inte vänta på sig och Winterson skriver om ett telefonsamtal med modern där hon gör klart att orden kommer från djälvulen. Varför valde hon att kalla huvudpersonen Jeanette och därmed smutskasta sin familj, undrar modern.

Titeln är en replik uttalad av Mrs Winterson, som Jeanette kallar sin mor, som inte riktigt förstår hur dottern kan välja att älska kvinnor och därmed bli onormal. Det är ett val, inget annat och Jeanette har gjort fel val. Sexton år gammal blir hon utkastad hemifrån på grund av det.

Större delen av boken handlar om barndomen. Hur någon kan växa upp som Winterson gjorde och överleva är svårt att förstå. Så mycket hat och så mycket konstiga förbud. Inte bara livet i familjen var svårt, utan hela det utanförskap som flickan levde i. Oälskad, ensam och udda. När hon väl fick en vän såg hon till att snart stöta bort den, för att undvika att bli sviken. Ett sätt att rädda sig själv från fler besvikelser tänker jag.

Jag är mycket imponerad av Jeanette Wintersons sätt att skriva. Språket är fantastisk. Lika vackert som innehållet är fruktansvärt. Jag vill definitivt läsa mer av henne och mest sugen är jag nästan på debuten, för att kunna jämföra de två berättelserna.