Vem kommer undan med klichéer?
Det är en lurig fråga Annika ställer i veckans bokbloggsjerka. Den lyder:
Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?
Och svaret är ja. Jag tycker tillexempel om Lucy Dillon, trots att hennes historier egentligen är väldigt vanliga kärlekshistorier med allt vad det innebär. Det är dock så charmigt och välskrivet att jag köper det rakt av.
Detsamma gäller Simona Ahrnstedt, vars Överenskommelser är såväl underhållande som välskriven. Kan inte uttala mig om hennes författarskap som helhet dock, då jag inte läst fler böcker ännu, men det finns en humor och en frispråkighet i Ahrnstedts böcker som trots (eller tack vare) en viss anakronism gör att klichéerna hamnar i bakgrunden.
I deckargenren finns klichéer så att det räcker och blir över, men när jag gillar den stereotypa hjälten och historien är välskriven köper jag det med hull och hår. Jo Nesbø är en sådan författare. Harry Hole är en total övermänniska som liksom Rambo syr ihop sina egna sår, men jag gillar honom skarpt.
Det finns säkert många fler exempel, men det får räcka med den här trion just nu.
