<a href="https://www.enligto.se" title="enligt O &mdash; Tankar från en bokberoende" rel="home">enligt O

Egentligen är det Mats Wänblads böcker om familjen Monstersson som vi älskar mest jag och grabbarna O. Min vän Boris har vi läst hur många gånger som helst. Den är så rolig och så söt med fina illustrationer av Pelle Forshed. Senaste boken i serien handlar om gamen Polly, som är ett av Boris husdjur. Boken heter Gamen Polly rymmer och det är verkligen en både rolig och galen historia. Bäst är att Ebbas pappa är så härligt omedveten om hur annorlunda Boris och hans familj är. Ebba också för den delen och det är det jag som mamma älskar mest med den här serien. Familjen Monstersson är ingen vanlig familj, Boris är ingen vanlig pojke och hans hund Mysis är ingen söt liten valp. Ändå kan han och Ebba bli så bra vänner. Allt är normalt och det gillar jag skarpt.

Vi ser fram emot fler böcker i serien, för det blir det väl?

I väntan på fler böcker om Ebba och Boris har vi läst serien om Morgan och piraterna. Kanske älskar vi dem inte lika villkorslöst, men de är bra och humoristiska böcker med fina illustrationer av Micaela Favilla. Det som är bra både med dessa böcker och serien om familjen Monstersson är att det finns pratbubblor med korta repliker skrivna med versaler. Den som nästan lärt sig läsa, som Lillebror, kan få känna sig duktig. För den som läser bättre funkar det utmärkt att läsa hela texten. Alltså kan mina grabbar turas om att läsa högt. Mycket bra.

Morgan åker med faster Gullan på båten Havets fasa och är med om en massa äventyr. I den senaste boken Gå på plankan råkar de ut för sjörövare. Nu förstod vi inte riktigt hur sjörövarna kunde halka på flera dagar gammal såpa, eller varför de inte lagat relingen, men i övrigt har ingen av oss tre O något att klaga på. Möjligen att böckerna är väldigt korta som högläsningsböcker, men å andra sidan perfekta att läsa själv.

En god bok

Grabbarna O är lite stora för pekböcker och därför har vi en yngre gästrecensent idag. Baby J fick helt klart smak för Bananbok av Alice Eklund och tuggade bokstavligen i sig boken.

Det här är en bok för de minsta om en riktigt godsak. Trevligare gul än grön och definitivt bäst utan skal, kanske som mos.

En charmig pekbok, där jag är mest förtjust i bananflugorna. Med tanke på hur ordentliga baby J:s föräldrar är kommer dessa troligen aldrig finnas i hens närhet. Tur då att de går att läsa om.

En tur till Egypten

Grabbarna O älskar serien om Den magiska trädkojan av Mary Pope Osbourne. I den tredje boken i serien drar syskonen Viktor och Hanna till det forna Egypten och stöter på en och annan mumie. Superspännande.

Syskonen reser i historien med hjälp av magiska böcker i en minst lika magisk trädkoja. Både jag och grabbarna O tilltalas av mystiken och det övernaturliga. Dessutom gillar vi alla tre historia. När Viktor och Hanna går omkring inne i en pyramid och får hjälpa en död drottning som inte hittat till dödsriken blir det väldigt, väldigt spännande. Jag tror inte att man ska vara yngre än sex år, då kan det nog bli lite för mycket av det goda.

Som högläsare får jag tyvärr ibland ändra texten, då översättningen inte är helt hundra. Det är lite svengelskt ibland och mer än lovligt högtravande. Ingenting som grabbarna O lider av dock. Jag kan också irritera mig lite på att Hanna alltid är modig och Viktor alltid är rädd, men bättre omvända steroetyper än de gamla vanliga kan jag tycka. Helst hade jag velat att karaktärerna var lite mer tredimensionella.

Barnen gillar Mystiska mumier och vi pratade mycket om mumier och Egypten under läsningen. Som högläsningsbok är det ändå en bra bok, trots att jag som sagt har några invändningar mot språket. Innehållsmässigt är det en riktigt spännande historia som gör att grabbarna O ville läsa fler kapitel och blev upprörda när kvällens lässtund var slut. Det är ett bra betyg. Det här är en typisk slukarserie som går att läsa om och om igen.

De tidigare delarna i serien heter Dinosaurierna kommer och Den svarte riddaren.

Det är läskigt att sova över

Kakan och Slatten har blivit favoriter här hemma efter de två första böckerna Bästa vänner och Änglar, kakor och tappade tänder. I tredje boken i Moni Nilssons serie Äventyr i Paradiset ska Slatten och Kakan sova själva och titeln Spöknatt ger en föraning om att det är lite väl läskigt för de två vännerna.

Slatten har lite ont i magen och är väldigt nervös för att sova över hos Kakan. Hennes pappa ska nämligen inte vara hemma, utan de ska sova själva i lägenheten. Han kramar mamma länge, länge och får taskiga kommentarer från sina brorsor. Inte snällt tyckte grabbarna O. Klart man får krama sin mamma.

Precis som lillebror O är Slatten ibland rädd för att han eller någon han tycker om ska dö och då känns det bäst att få krypa ner hos mamma och pappa. Kakan försäkrar honom om att hon kan stoppa om honom och när de ser på film och käkar godis känns det ändå ganska bra. Lite jobbigt är det att pappa Hovmästaren och Slattens mamma ringer hela tiden. Tror de att Slatten och Kakan är bebisar eller?

Det här är en bok som tar barnen på allvar. Nilsson tar upp de rädslor som barn kan ha och både jag och grabbarna O känner igen oss i det faktum att man som barn ibland vill vara jättestor, men att man ibland behöver vara liten. För när vännerna skrämmer upp sig själva med en barnförbjuden film och tror att alla ljud är spöken är de inte alls så kaxiga längre och det är okej.

April, april!

i Boktankar

Visst har jag startat en och annan galen läsutmaning, men jag kommer inte att läsa mig igenom Allsvenskan i april.

Tänkte att det kunde vara en utmaning för Vixxtoria annars.

Prutten roar grabbarna O

Prutten hittar en skatt är den tredje boken i Cecilia Libecks serie om Hemliga fyran. Vi får återigen träffa syskonen Peggy och Pyret, som tillsammans med kompisen Hamid och hunden Prutten löser mysterier i närområdet. Mycket ofarliga mysterier. Den här gången hittar de ett skrin med pengar och söker efter dess ägare. Humorn är styrkan, mer än spänningen.

Prutten hittar en skatt är en ganska söt historia som var rolig att läsa, men som vi troligen inte kommer att läsa om tillsammans. Det räcker liksom med en gång. Illustrationerna gör att Prutten hittar en skatt ändå är ganska trevlig att läsa. Vi hade roligt under läsningen, det hade vi, och Storebror kommer säkert att träna läsning med Hemliga fyran, men det är ingen stor favorit. En bra bok för barn helt enkelt, men inget extra. Bettina Johansson bilder är dock livfulla och fina. De tillför en ny dimension till berättelsen och det finns mycket i dem att prata om.

Egentligen känns det som om Hemliga fyran är för lite mindre barn än mina som är 6,5 och snart 8. Trots detta är böckerna i serien kategoriserade som Lättläst från 6-9 år. Jag tror inte att nioåringar får så mycket ut av att läsa Hemliga fyran, däremot tror jag att 4-5-åringar kan tycka att det är en spännande serie.

Internationella Barnboksdagen