Dag: 16 oktober, 2012

Måste nog läsa Mantel snart

Hilary Mantels bok Bring up the bodies är en fortsättning på Wolf Hall. En duo böcker som båda belönats med Man Booker Prize. Mantel fick priset för Wolf Hall 2009 och ikväll fick hon så priset ännu en gång för uppföljaren Bring up the bodies. Är inte det otroligt så säg?!

Här kan du läsa inledningen av vinnarboken.

Trots min skepsis mot historiska romaner tror jag bestämt att jag måste ge Hilary Mantel och Wolf Hall en chans. Hon är faktiskt med i min Boktolva dessutom. Många flugor alltså…

Är det förresten verkligen så att inget förlag planerar att ge ut vinnarböckerna på svenska?

Okej, vem blir nr 10 000?

Just nu finns det 9 999 kommentarer på enligt O. Vem skriver kommentar nummer 10 000? Den personen är helt klart värd en grön påse!

Lycka till!

 

Uppdatering: Mrs E var väldans snabb!

Stadsbesök: Paris

Ännu en europeisk storstad som besöks på vår litterära stadshoppning runt världen. Just Paris var den sista staden jag och maken besökte innan vi fick barn. Snart dags för en ny resa dit kanske. Tyvärr kan jag knappt ett ord franska, men det går utmärkt att vara frankofil ändå.

Tanken är att under ett stadsbesök koppla ihop staden med en bok, en film eller kanske en tv-serie. Känner ni för att blanda in något annat kulturellt som en låt, en tavla eller ett foto är det självklart bara roligt.

Dags att dra till Paris och först ut är en fin bok om en flicka och en hemlös kvinna som träffas på Gare d’Austerlitz. Den heter No och jag och är skriven av Delphine de Vigan som tecknar ett fint porträtt av en annorlunda vänskap mellan två ungdomar och No som tar plats i deras liv. Mycket läsvärd.

Att välja Amelie från Montmartre är kanske väl uppenbart, men faktum är att det är en av mina absoluta favoritfilmer. Inledningen är lysnade och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt.

Jag fuskar lite genom att också presentera en mycket bra bok, som också blivit en fantastisk film där Audrey Tautou också spelar huvudrollen. Jag tänker på Tillsammans är man mindre ensam, skriven av Anna Gavalda och filmatiserad av Claude Berri. Där finns också en annan fransk favoritskådis med, nämligen Guillaume Canet.

Slutligen en klassisk fransk låt med Vanessa Paradis, som föddes utanför Paris:

 

Vad har du för kulturella ting att bjuda på som du förknippar med Paris?

 

Jag ringer mina bröder

Jag såg Jonas Hassen Khemiri på Babel, ett program som ligger kvar på SVTPlay i ungefär 2 månader till. Se det. Det han berättade om saker som varit normala för honom, som att polisen bad om legitimation i tid och otid, gick rätt in i hjärtat. Att många frågade om hans kriminella vänner och hur han konstaterade att de måste blandat ihop svarthårighet och kriminalitet.

Varje gång något hemskt händer i Sverige blir det ett bevis för att vårt land inte är som förr. I dagens Sverige börjar det bli legitimt att skylla problemen på invandrarna. Dom. Vi och dom, där det är dom som ska bort. I boken Jag ringer mina bröder sprängs en bomb i Stockholm. En text med samma namn publicerades strax efter terrordådet i Stockholm 2010. Jonas Hassen Khemiri skriver om en man som dog. En man som var tillräckligt lik alla andra som kommer att få skulden. För skuld får män som liksom mannen som dog har svart hår. De som är dom. För vi vet ju hur dom är. Allihop. Likadana. De svarthåriga och kriminella.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo.

 

Shavi är den som ringer Amor och berättar. Han ringer många gånger, men Amor svarar inte. Han dansar vidare. Eller vinglar. Sedan Shavi blivit pappa har han svikit och han är inte längre värd Amors kärlek.

Ahlem var den andra som ringde. Kusinen som pratar om vinden som hotar att svepa ner över Amor och hans bröder. Då har det hunnit bli morgon och Amor ligger i soffan med gårdagens kläder på.

Valeria som ser en man med en ryggsäck på Drottninggatan berättar också sin historia. En historia där Amor fanns och fortfarande vill finnas. Istället nästlar sin Karolina från Djurens rätt in i berättelsen. Via mobilen. Mobilen är viktig i den här berättelsen där hon finns med, men ändå inte.

Vad händer? Vi följer en man under ett dygn. Vi hör hans tankar, tjuvlyssnar på hans telefonsamtal. Vi vet mycket och ingenting om vad han gör. Vi vet allt och inget om vem han är.

Det här är en mycket läsvärd bok. Utan tvekan också en mycket viktig sådan. Jag, som inte läst något av Hassen Khemiri sedan Ett öga rött, är vansinnigt imponerad av hur hans språk har utvecklats. Det känns som om jag måste backa och läsa mer.

Varje ord i Jag ringer mina bröder går rakt in i hjärtat. Ibland ler jag åt de fantastiska formuleringarna. Åt ordvalet som är så precist och inte sällan otroligt vackert. Det är poesi och prosa blandat i en liten skrift som säger mycket. Vissa ord är som pilar. Det gör ont i hjärtat av att läsa. Precis som dikten Poetik av Gunnar Ekelöf säger är det i tystnaden vi ska lyssna, då det mesta är skrivet mellan raderna.

Slutligen måste jag meddela #boblmaf att det är Hamidi Khemiri som läser storebrors bok när den blir ljudbok. Apropå nobelpriset och slutet på en kinesisk roman.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: