Vad vill vi lära våra barn?

Nina Ruthström har länge varit en bloggfavorit. Trots att vi på många sätt är olika har vi en hjärtefråga gemensam och det är önskan om ett samhälle där cementerande könsroller inte längre existerar och därmed inte heller begränsar någon. Nu har Nina börjat skriva på Litteraturmagazinet där hon bland annat skrivit om Håkan Bråkan och den stora fasan, senaste boken av Anders Jacobsson och Sören Olsson.

Målgruppen är barn och det dessa barn ska lära sig är inte bara att flickor och pojkar är olika, utan också att pojkar tycker att flickor är läskiga. I alla fall tycker Håkan så. Nu kan jag inte uttala mig om just den här boken om Håkan Bråkan, då jag inte läst den, men jag är inte imponerad av det jag hört om handlingen. Jag är inte heller imponerad av de andra böckerna jag läst om Håkan Bråkan, Håkan Bråkan och roboten Rex, där författarna med all önskvärd tydlighet gör klart att allt som har med tjejer att göra, som töntiga leksaker och dessutom kvinnliga lärare, är kasst och Håkan Bråkan och sagodagen som följer samma tema. Det som tjejer gör är töntigt och den som ser till att även pojkar tvingas vara töntiga är den elaka lärarinnan. Det är riktigt lågt måste jag säga. Att i en barnbok förmedla en inte bara stereotyp, utan också sexistisk bild av flickor och kvinnor är vansinne.

Ännu konstigare är det när de som kommenterat Nina Ruthströms inlägg och författarnas replik menar att det inte bara är på skoj, utan också en rättighet att få skriva på detta sätt. Vi har också läst stereotypa böcker och inte tagit skada, skriver många och ännu fler skriver själva både nedlåtande och otrevligt till Nina Ruthström. Det verkar definitivt som att många tagit skada, när böcker av detta slag inte problematiseras eller ifrågasätts, utan tvärt om hyllas.

Jag skulle däremot inte gå så långt som att säga att Anders Jacobsson och Sören Olsson alltid skriver fördomsfulla böcker. Jag är visserligen inget jättefan av varken Bert eller Sune, men de böckerna är inte fullt så stereotypa, även om de knappast kan kallas nyskapande. De fyller helt klart en funktion, då de lockat många att läsa och det får väl ändå anses vara bra. Däremot älskar både jag och grabbarna O fina Giraffen Staffan, som i sagoform definitivt försöker slå hål på fördomar. Jag håller dock definitivt med Nina Ruthström om att författare och förlag har ett ansvar när det gäller sin utgivning.

Johan Unenge menar att det viktigaste är att barn läser och egentligen håller jag med. Någon form av skyldighet tycker jag dock att vuxenvärlden har. Att förstärka bilden av tjejer och killar som så totalt olika som Jacobsson och Olsson gillar att göra är för mig inget eftersträvansvärt. Jag har dock också svårt att förstå Unenges argument om att dessa olikheter behövs för att läsningen ska vara lockande. Finns det inte andra konflikter som kan skapa spänning undrar jag stilla?

Och nej, författare måste inte alltid beskriva en ideal och politiskt korrekt värld. De har inte heller ett ansvar att alltid undervisa snarare än underhålla. Och ja, vi ska lita på att våra barn ska kunna förstå att allt som står i böcker inte är sant. Det betyder inte att de ska låta fördomarna flöda.

I söndags diskuterade jag och Lyran böcker som barn- och ungdomar skulle klara sig utan. Jag vill hävda att barnen knappast behöver Håkan Bråkan, hon ondgjorde sig mer över Twilight. Det betyder inte att någon av oss bara läser böcker där pojkar är lucior för våra barn. Någonstans måste det dock finnas en gräns för hur stereotypt och nedvärderande böcker får vara för att anses vara värda att publicera.

Så här skriver Nina Ruthström i sin slutreplik:

[…] jag tycker att det är fel att bygga konflikten på att tjejer är äckliga och pojkar är bråkiga. Den världsbilden är påträngande i verkligheten och medför att många människor far illa. Behandlas denna fråga i barnlitteratur bör författaren och förlagen ha lika hög medvetenhet om problematiken som när de tar upp andra svåra frågor som exempelvis rasism. Det borde vara självklart att man är varsam med hur dessa fördomar förmedlas.

 

Jag håller definitivt med och undrar hur så många kan tycka att det är så himla fantastiskt med fördomsfulla böcker för barn. Är det verkligen sådant vi vill lära våra barn?

18 reaktioner på ”Vad vill vi lära våra barn?”

  1. Nu har vi inte läst just om HåkanBråkan, däremot väldigt många Suneböcker. Om Sune som älskar tjejer, hatar bollsporter och som är världens keligaste kille.
    Jag tycker inte alls att de skriver fördomsfullt, tvärtom tycker jag att de vänder på begreppen rätt rejält, i alla fall i Suneserien.

    Tack för bra mässbloggning!

    1. Håller med om det du skriver om Sune till stor del, men Håkan Bråkan har jag grymt svårt för. Han är Sunes motsats och inte ett dugg charmig. Som tur är tycker inte heller mina barn om dem.

  2. Härligt att läsa ditt inlägg för det är en sådan viktig fråga o jag är glad att mina små söta pojkar (23 o 20 år o nästan 2m långa) är sanna feminsiter idag efter mina “tal” om vad som är rätt o rikigt efter de har läst vad de vill. Vad man kan kalla min 19-åriga dotters riktning för är tyvärr inte så självklar då hon är en dam som ska göra precis tvärrt om vad hennes mor säger, men nu det senaste året har det även kommit lite, -Hm. du kanske har rätt mamma!

    Men jag skulle skriva en rad här för att både Grattulera till vinsten, verkligen en stor ära! o sen tacka för att du var så gullig o hjälpte till att ordna platser till oss på Pasta + o så kunde vi inte gå på den…känns lite pinsamt men så här är mitt liv ena dagen okej sen nästa ligger jag o kan inte ta mig ur sängen pga. smärta, känselbortfall, utmattn. mm.

    Hoppas att ni hade det trevligt även fast inte maken o jag var där o “förgyllde” tillställningen <;-p
    Vet du om någon har skrivit om källen? Vore kul att få ta del av kvällen ändå.

    Kramis från Pockhexan….som skulle bli så glad om jag skulle kunna få vara med i din bokbloggar länklista.

  3. Jag tycker Nina drar alldeles för stora växlar på böckerna. Då mina barn passerat det stadiumet har jag inte läst den senaste boken. Men den om Rex tillhörde vår dotters absoluta favoriter. Jag tror man underskattar barns förmåga att skilja på fiktion och verklighet. För oss var böckernas Håkan en kille som är som han tror man ska vara som kille och agerar som många av barnens kompisar. Men vi läste in andra saker i böckerna. Vad gör man nu om ens kompisar agerar som Håkan? Genom att läsa om det så får barnet en chans att fundera. Om fördomsfullhet finns i barnets vardag varje dag på dagis varför ska man då inte kunna läsa om det?
    Kan säga att makens gräns nåddes när han läste fem-böckerna för barnen…

    1. Det handlar inte om att underskatta barn, utan om att inte oreflekterat mata dem med stereotypa historier. Om läsningen kombineras med ett problematiserande samtal, så är det en helt annan grej. Då kan en bok som den om Rex till och med fylla en viktig funktion. Tycker för övrigt att böckerna blivit klart sämre efter förlagsbytet. Egmont Kärnan är knappast kända för att vara nyskapande.

      1. Jag tror att vi som tänker på sådana här saker ger våra barn helt andra förutsättningar att “använda” eventuella stereotyper för reflektion än de som inte funderar i de här banorna…

  4. Ondgjorde mig är helt korrekt 🙂 Mig bekymrar det att jag nu hört flera säga/skriva att barn kan skilja mellan fantasi och verklighet. För det kan barn, men det har inte med saken att göra. Skapandet av en identitet/könsidentitet sker till mycket stor del på ett omedvetet plan och styrs inte alls automatiskt av vad som är verkligt eller ej.

    I sällskap med vuxna kan barn naturligtvis läsa vad som helst. Men inte ensamma.

    1. Visst är det stor skillnad på att läsa själv och att läsa tillsammans. Jag vill att mina barn ska kunna vara individer, inte tvingas in i en roll som busiga pojkar som tycker att tjejer är lika konstiga som ufon. Det tycker jag är att respektera dem.

    2. Det jag ville säga var nog egentligen att det bekymrade mig mycket mer att de mötte de här stereotyperna varje dag på dagis än att de läste om det i en bok. Det är svårare att hantera när fröken som de älskar och känner beter sig så, än när en fiktiv karaktär gör det.

      1. Det är sant, men jag hoppas att fler böcker med lite mer överraskande innehåll kanske kan öppna ögonen även på dem som inte ser problemet med könsroller. Har inte jättestora förhoppningar visserligen.

    3. Det jag egentligen ville säga var nog att jag var betydligt mer bekymrad över att de mötte de här stereotyperna varje dag på dagis än att de mötte en fiktiv karaktär i en bok. I alla fall reagerade mina barn på det lätt överdrivna sätt som Håkan Bråkans fröknar betedde sig, men de reflekterade inte aktivt över att fröknarna som de älskade och mötte varje dag gjorde samma sak…

  5. Jag läste en HåkanBråkan-bok för barnen, sedan vägrade jag fler. Men som jag minns berodde det mest på att jag tyckte den var lite poänglös/långtråkig. Jag kommer inte ihåg något om könsrollerna(det var så länge sedan), men var de lite unkna också så lär det inte ha ökat min iver att läsa fler. Men jag blir lite nyfiken att bläddra i den nya. Bara för att se med egna ögon.

  6. Vi behöver definitivt färre Håkan Bråkans i verkligheten. Goda samtal kring böcker är beundransvärt, men jag undrar hur många som egentligen tar sig tid med det. Jag funderar lite vilken målgrupp böckerna har. Det låter på ytan som om det är just gruppen “icke-läsande pojkar” och även om då skulle vara en del som känns igen i böckerna är det troligtvis inte “rätt” saker.

    1. Nej, få har nog tid att läsa och prata tyvärr! Just den här målgruppen “icke-läsande pojkar” får inte direkt den bästa litteraturen skriven för sig. Gillar inte att pojkar underskattas och att ett beteende som knappast är passande uppmuntras. Så vill jag inte att världen ska se på mina söner.

  7. Tack för ett intressant inlägg! Jag har läst en del Håkan Bråkan för sonen (5 år). Han har uppskattat böckerna, men stundom blivit lite konfunderad av Håkans värderingar. I ett avsnitt blir t ex Håkan jättearg när ett annat barn sätter på honom en tanthatt istället för någon tuff, maskulin huvudbonad. Min son tyckte att Håkan tänkte väldigt fel där eftersom tanthattarna var mycket snyggare.

  8. Hej.
    Jag tycker att den debatt som ni för på den här sidan är betydligt mycket mer intressant och nyanserad än den som seglade upp i Nina Ruthströms “recension”.
    Jag har stort förtroende för barns egna tankar och funderingar. Jag hoppas verkligen att föräldrar som läser för sina barn tar sig tid att även prata omd et de har läst. Jag tror dessutom att det är mer vanligt än vissa tycks tro. Eftersom just Håkan Bråkan är en busig kille, som dessutom beskrivs i våra berättelser som en pojke med en mindre funktionsnedsättning, så tror jag att vissa barn kan känna igen sig. Andra kan tycka att Håkan är pinsam. Andra att han har helt fel. Men om man ska se ett syfte med våra berättelser (vi har skrivit mer än 130 titlar) så är det skapa nyfikenhet att läsa mer!
    Kärleken är viktig i berättelserna.
    Och vi använder ju våra olika karaktärer att belysa olika saker. Att Håkan Bråkan skulle ändra hela sitt sätt att vara, för att det vore mer “politiskt korrekt”, vore ju ingen bra modell. Vi skriver bland annat i våra böcker om “Galna Gatan” om människor som har alkoholiserade föräldrar, barn med downs syndrom, invandrare och både busiga och osynliga barn. Böcker är fantastiskt! Debatten som nu har varit har handlat så mycket om genusproblematiken. Visst behövs det böcker som provocerar från olika håll, så att barn får möjlighet att bygga ett större ordförråd och få en rikare kultur. Jag tror inte ett dugg på censur och att man ska “välja bort” böcker, för att man som vuxen är orolig för att barnen ska färgas eller på något sätt hypnotiseras att tro samma sak som karaktärerna i boken. Som författare vill jag i första hand berätta en historia. Ibland passar den historian in på Sune, ibland på Zeina & Nalle eller någon av barnen på Galna Gatan. Och ibland får vi störst effekt av att skriva om busungen Håkan Bråkan. Det är så det är. Personligen så respekterar jag alla barn, precis lika mycket som jag högaktar alla fiktiva karaktärer i olika barnböcker. Både såna vi har skrivit och såna som alla andra fantastiska författare har skrivit.

    1. Tack för din kommentar. Jag kan absolut uppskatta många av era böcker, Galna gatan till exempel, som jag gillade mycket. Just Håkan Bråkan är inte min grej, men under den här debatten har jag faktiskt gått från att vara förbannad till att lite mer sansat se på den här killen. Censur ska inte förespråkas, men jag väljer trots allt hellre andra böcker att läsa för mina barn. Därmed inte sagt att jag dissar er helt.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: