Minne och glömska

Merethe Lindstrøm är, som ni märkt, en ny favorit. Jag fick en novell av henne från Collins förlag och tänkte införskaffa hennes novellix också. Vad jag tyckte om hennes senaste roman får ni veta på måndag.
Det äldre paret i berättelsen och deras relation står i centrum. Samtal och hur de skapar närhet och avstånd är något Lindstrøm fascineras av. Boken handlar om det frånvarande samtalet, om avståndet och om tystnaden som splittrar. Det finns en önskan om ett samtal, men det blir slutligen för sent.

Det finns ingen lösning i slutet av boken och tydligen är det vanligt när det gäller Lindstrøm. Allt blir inte sagt innan boken är slut. Det tar tre generationer innan man återhämtat sig av ett trauma. Hur ska barnen kunna återhämta sig från något som de inte vet om?

Kan man ärva rädsla? Lindstrøm talar om sin rädsla för brand, som många släktingar också haft. Nu även hennes dotter. Just bränder står i centrum av Heivolls bok. Och Heivoll var person nummer två på seminariet.

Gaute Heivolls roman är baserad på en sann historia som utspelar sig 1978. Jag har inte läst den, men den verkar spännande. Den handlar om en by där bränder härjar. Föst övergivna sådana, men sedan också bebodda hus. Så många som åtta hus under en sommarhelg.

Den här pyromanhistorien har knutits till författarens dop och har följt honom hela livet. Till slut beslutande han sig för att skriva den här historien. 2009 förkastade han en nästan färdigskriven roman, som han menade saknade känsla. Istället började han skriva om pyromanen och sitt eget liv. Det är dock ingen självbiografi, utan en roman. Fragment av händelserna har fogats samman till en historia.

Pyromanen var en ung man från bygden. Han var son till brandmästaren i byn och hade själv hjälp till att släcka de bränder han orsakat. En älskad pojke, vars liv nu var förstört. Föräldrar har förlorat en son, trots att han fortfarande är vid liv. Hur kan man förstå det?
Boken är baserad på verkliga händelser och personer, men det är ingen faktabok utan en roman. Själva pyromanen och hans familj har fått fiktiva namn. Det är som en tredje verklighet, en romanverklighet där relationerna står i centrum.

Människorna i bygden känner främst en stolthet över att det finns en roman som handlar om dem, men som också handlar om allmänmänskliga frågor. Heivolls har bara fått positiva reaktioner från dem. Det kollektiva traumat behöver kanske delas för att bearbetas? Att minnena skrivs ner kanske kan hjälpa. Han berättar om andra böcker han skrivit som är verklighetsbeskrivningar. Att de som lever fortfarande måste få avgöra om historien ska berättas och att romanen faktiskt kan fungera som en grav åt den person som skildras.

Har man som författare en särskild uppgift eller skyldighet att skriva om trauman! Är det författarens roll att beskriva traumatiska händelser? De diskuterar också röster som höjs om att författare bör skildra det som hände på Utøya. Båda författarna menar dock att det ligger för nära och ännu är för obehagligt och obekvämt. Hur ska man skriva utan att klampa in i andras liv? Stora trauman som berör många är dock tacksamma att skildra, då de är så allmängiltiga. Hur många kan inte berätta vad de gjorde när något stort hände, som t.ex. mordet på Olof Palme, eller JFK?

 

2 reaktioner på ”Minne och glömska”

  1. Gaute Heivolls bok är en av mina favoriter! Jag läste den förra sommaren (på norska) och tyckte otroligt mycket om den. Hade jag varit på bokmässan hade det varit en av mina “måsten”. Kul att läsa om i alla fall.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: