Dag: 16 juli 2012

Så har jag äntligen läst något av Carl-Johan Vallgren, en författare som jag tidigare avfärdat som för pretentiös och tråkig. Ibland är det trevligt att ha fel och fel hade jag. Hans senaste bok Havsmannen är nämligen riktigt, riktigt bra.

Vallgren tar oss tillbaka till 80-talets Falkenberg och där träffar vi Nella och hennes lillebror Robert. Deras föräldrar är inte mycket att luta sig mot, mamman dricker och pappan sitter oftast inne. Istället är det Nella som tar hans om sin lillebror och försöker skydda honom. Det betyder att hon behöver stå upp mot killgänget som mobbar honom. Eländigt minst sagt och skildringen av Nellas och Roberts liv är verkligen nattsvart. I detta kompakta mörker finns dock en kärlek mellan syskonen som lyser starkt. Det är vackert.

Ledaren för gänget som plågar Robert heter Gerhard. Maken till grym unge får man leta efter. Inledningsvis tar han initiativet till att plåga en kattunge till döds på ett minst sagt vidrigt sätt. Nella ser detta och det gör att hon visserligen har en hållhake på Gerhard, men resulterar i att han istället hotar att plåga Robert ännu mer om Nella inte ger honom pengar. Mycket pengar.

Gerhard är en av de mest obehagliga personer jag läst om. Hans grymhet har inga gränser. Det är En komikers uppväxt upphöjt i tio. Minst. Skillnaden är att Robert har en syster som ställer upp för honom i alla väder. Det hade inte Tomas.

Till denna realistiska och plågsamma barndomsskildring läggs Havsmannen och berättelser får sagodrag, något som jag var rädd skulle förstöra läsupplevelsen, men som istället gav den ännu en dimension.

Jag ska inte berätta mer, då jag inte vill förstöra din läsupplevelse. Läsa tycker jag nämligen att du ska göra. Visserligen kommer du att få ont i magen av allt obehagligt som fyller sidorna, men också hänföras av det vackra språket och den på samma gång realistiska och magiska berättelse som Vallgren berättar.