Dag: 27 december 2011

Vad är det som gör det?

Radio & poddar / Av / 3 kommentarer / 27 december 2011

Jag har just promenerat i blåsten i sällskap av Fredrik Lindström och hans vinterprogram om julen som historiskt fenomen och varumärke. Han pratade om julen som kristen högtid och som en högtid som är så mycket äldre om så. Om julen och traditioner som binder oss samman med generationer som inte finns längre. Om vår nya religion individualism och konsumtion. Om hur viktigt det är för oss att förverkliga våra drömmar, men att det faktiskt måste löna sig i vårt välfärdssamhälle.

Egentligen är Fredrik Lindström en irriterande besserwisser som överlägset försöker agera expert på något som han inte vet mer om än något annat. Rent objektivt kanske, men nej, min kärlek till honom består hur konstigt det än är. Läste dock Calliopes recension av hans novellsamling och hon var inte alls imponerad.

Jag har verkligen svårt för personer som framstår som överlägsna, men Lindström köper jag helt då han för mig gör allt med glimten i ögat. Så tycker säkert inte alla. Jag har också svårt att sluta älska Jonas Gardell, trots att han egentligen är gräsligt självupptagen. Däremot gör Dick Harrison och Herman Lindqvist  mig helt vansinnig.

Under julen pratade vi (självklart) om Så mycket bättre där jag och syrran visserligen var rörande överens om att Tomas Ledin är mer än lovligt irriterande, men där hon hakat upp sig rejält både på Laleh och E-type som jag gillade skarpt, medan hon hyllade September från förra säsongen, då jag inte ens orkade se programmet. Nu var det inte bara just Septembers fel, utan kunde skyllas mer på Petter och Lasse Berghagen. Däremot tittade jag gärna på Plura och tittar gärna på honom även när han lagar mat. Jag vet att många stör sig extremt på honom, men det gör jag inte alls. Jag saknar dock Mauro Scocco. Scocco förresten, skulle inte han vara perfekt i Så mycket bättre? Någon som dock hade fått mig att bojkotta hela säsongen är Carola. För att inte tala om Christer Sjögren.

Det finns säkert hundratals andra exempel på personer som jag älskar, men som många irriterar sig på och tvärtom. Hur är det med dig?

Vad händer i tunnelbanan?

Lyrik / Av / 23 december 2011

Jag hade höga förväntningar på Malte Perssons Underjorden och det var helt klart en både trevlig och fin samling sonetter. 60 sonetter om Stockholms tunnelbana, som kanske är de lite mer slätstrukna än jag väntat mig, men jag gillar lättheten i språket som Perssons får till trots den bundna formen. Väldigt ofta verkar Persson verkligen ha kämpat för att hitta det perfekta ordet och det blir ofta både överraskande och snyggt.  När det är bra är det riktigt bra och däremellan är det också njutbart.

Det handlar om tunnelbanan, om tunnlarna där råttorna lever och hur de som kanske ska hoppa befinner sig strax utanför, hur tågen kommer farande i hög fart och lyser upp det mörka. Vi får en tur till Dödsriket och en flirt med antiken, Milton och Stagnelius. Faktiskt också lite naturromantik, både under jorden hos smådjuren och över där de röda löven faller ner i spåren. Det handlar om alla människor som möts, eller inte möts. Hur de går förbi varandra, men sällan ser varandra ändå. Hur alla finns i sin värld, tillsammans men ändå ensamma.

 

Passerande, med vilken svalka flyter

ej dina höfter längs den gång du får i?

Ett flyktigt möte, blickarna man byter,

som blir en dikt men ingen kärleksstory:

 

Just denna dikt, där raderna ovan är första strofen, är fantastiskt vacker. Om jaget som står “som en pausad film” och ser en kvinna gå förbi. Mycket fin!

Till andra favoriter hör dikten om barnet som någon snäser av, den om alla människor som finns på tåget som “en tjej som talar högt om helgens ragg” som påminner de ensamma om vad de inte har,

Det är de mer känslomässiga dikterna som handlar om människor och möten som jag tycker bäst om. De som mer beskriver stationerna, tunnlarna och tågen är inte lika gripande, men fortfarande innehåller de kreativa ordkombinationer och vändningar som imponerar.

Underjorden är en diktsamling att återvända till. Att läsa en dikt eller två ur, eller kanske från pärm till pärm. En samling som bjuder på många bilder som definitivt kommer att stanna kvar. Det som började lite trevande, blev en bra berättelse om en värld där vi verkar leva utan att tänka eller känna allt för mycket.

Jag läser gärna mer av Malte Persson och är väldigt nyfiken på samlingen 32/2011 som han och 31 andra poeter är delaktiga i.  Bland dem personliga favoriter som Sara Hallström, Johannes Anyuru och Kristofer Flensmarck, men också en rad för mig nya namn.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: