Det här smycket fick jag i torsdags. Och boken går att öppna också.
Dag: 19 juni, 2011
Det var nog tio år sedan sist som jag läste Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, en av mina absoluta favoriter någonsin. Inledningen gav mig rysningar som vanligt. Så veckra formuleringar och så välbekanta ord:
I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.[…]Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.
Och sedan den avgörande meningen, den sista i det första kapitlet:
Pojken drömde. Staden väntade.
Pojken är Henning och jag läser om honom igen. Orden är så välbekanta och det gör läsupplevelsen väldigt annorlunda. Det är som att fyllas av varm, mjuk bomull. Jag ler och läser. Långsamt, långsamt. Så att det skulle gå snabbare att läsa om en bok stämmer alltså inte i det här fallet.
Jag läser om hans arbete på stearinfabriken och dalfolket han träffar. Promenaden med Maja som är lite annorlunda, men ändå fascinerande. Och så Kerstin, som blir bilden av hans drömkvinna. Han vill inte ha Kerstin, men någon som liknar henne och som inte tillhör Olle. Kanske hade Kerstin haft det bättre med Henning. Vi anar att livet med Olle inte är det lättaste då dalfolket återkommer senare i boken. Jag tycker mycket om hur Fogelström väver samman sina många personer och att bifigurerna ofta återkommer i ett nytt sammanhang.
Bilden av fattigdomens smuts och elände är beskriven med värme och inger någon sorts hopp. Annika, dottern till Hennings hyresvärd som vill bort från smutsen offrar mycket för att nå dit hon vill. Eller i alla fall dit hon trodde att hon ville. Det är de små replikerna som fastnar i mitt minne. Som att Annika känner sig lite lurad av Henning, då den fattigdom han lever i inte är som den fattigdom hon känner till. Annika är en av de personer som fascinerar mig mest. En bifigur förvisso, men ändå väldigt central. Hennes längtan efter kärlek och barn är stor då hennes längtan efter rikedom varit den största.
I centrum står istället Henning och Tummen. Tummen som får stå för det arga och Henning som är det lugna och harmoniska. De hittar varsin kärlek och delar livet i med och motgång. Bröllopet där Henning och Lotten träffas tillhör de scener jag minns. Lottens iver att göra huset till deras egna rena paradis mitt i smutsen och eländet och hennes förtvivlan då de tvingas hyra ut delar av vinden där deras badbalja brukat stå och flickorna som knatar upp för berget för att bada, innan de rycks bort.
Emelie är min favorit i de resterade böckerna. Redan nu är hon Hennings favorit och deras gemensamma promenad till huset efter Hennings arbetsdag är fint beskriven. Näsduken han ger henne, med ett E på tillhör också de saker jag minns.
Och nej, jag ska inte fortsätta rabbla scener jag minns utan bara konstatera att Mina drömmars stad var väl värd en omläsning. Jag var mer uppmärksam på gatunamnet den här gången då jag faktiskt varit några gånger i Stockholm den senaste tiden. Jag upptäckte att hotellet jag bodde på under skrivarkursen låg i Henning och Lottens gamla kvarter. Måste kolla kartan ännu lite mer inför helgen i huvudstaden i början av juli.
Nu läser jag vidare!
För några veckor sedan diskuterades det på twitter om vilka böcker som fått oss att gråta floder. #böckersomfåttmigattgråta var hashtaggen och Bokhora hängde på med en fredagsfråga.
Jag kör istället en något sen Topp 5 i ämnet:
1. Jag grät floder i slutet av En sorts kärlek av Ray Kluun. Lite pinsamt då jag satt och väntade på min man utanför hans jobb. Det gick förbi en hel del fundersamma människor kan jag säga.
2. För några år sedan utmanade jag en elev som sa sig aldrig vilja läsa en bok att välja en själv som vi sedan skulle läsa samtidigt. En mini-bokklubb. Efter att vi läst Ego girl ville hon läsa en till och då valde hon Flickan med de röda skorna av Maria Housden, med undertiteln Berättelsen om Hannah, min älskade flicka som dog i cancer. Ni fattar själva att jag grät ögonen ur mig.
3. Mer död och elände i Innan jag dör av Jenny Downham som handlar om Tessa som vet att hon ska dö i leukemi, men vill hinna med så mycket som möjligt dessförinnan.
4. Hysteriskt gråt ackompanjerade även Fortfarande Alice av Lisa Genova där Alice sakta, sakta försvinner in i dimman som kallas alzheimers. Usch, vilket fruktansvärt öde.
5. Och så gråtboken över alla andra gråtböcker, Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Varje gång jag läst den och det är många gånger, gråter jag både i början, i mitten och i slutet. Ibland lite däremellan också.
Vilka böcker har fått dig att gråta?
Välkommen hit till denna spretiga bokblogg med lärartouch.
