Dag: 3 november, 2010

Med Birro till 90-talet t.o.r.

Marcus Birro tillhörde mitt 90-tal. Det var få lördagar på Kompaniet eller Magasinet som gick utan att jag såg honom. Om han mot förmodan höll till någon annanstans ersatte någon av Daniels brorsor eller i alla fall Emrik.  Göteborgs nöjesliv präglades av dem och andra lokala kändisar i en tid då det faktiskt kändes som om det var här saker hände.  Jag hade några få väldigt aktiva uteår som jag minst sagt känner nostalgi över fortfarande.

Nostalgi är också det Marcus Birro känner inför den här tiden i sitt liv. Nostalgi, blandat med sorg och frustration, men faktiskt också en del kärlek. “Den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal”, skriver Birro och jag själv kom väl in i denna magiska värld för 1993 eller så. Innan var jag allt för ung och oskuldsfull (vilket jag väl egentligen var hela tiden, i alla fall om man jämför med grabbarna i boken)

Att leva och dö som Joe Strummer är en underbar titel, som syftar på gitarristen och sångaren i The Clash som, liksom huvudpersonens vän, dog av ett hjärtfel. Jag säger huvudpersonen, för även om det säkerligen är en till stor del självbiografisk bok står det ingenstans att den är sann. Sannolik är den dock helt klart.

Vi får följa den misslyckade huvudpersonen då och nu. Då, när han fick sin försörjning från socialkontoret och söp upp merparten. När han bodde i små, fula lägenheter t.ex. vid Folkungagatan där även min första lägenhet låg. Genom festnätter, bakfyllor och livfunderingar. En ständig flykt från det allvarliga i livet och från kärleken.

Birro berättar inte min historia, men jag känner igen miljön, vilket gör att läsningen ger mig mer än den kanske gjort om den utspelade sig på en annan plats. Jag har aldrig varit fixerad av Sisters of Mercy, men jag var definitivt förälskad i Robert Smith, mest för att han verkligen var som han var. En image kanske, men en ärlig sådan. Ärligheten är också något som genomsyrar Birros syn på och beskrivning av sitt liv.

Parallellt med ungdomshistorien, då the Christer Petterssons försöker slå igenom, får vi följa bandets sista(?) spelning på vännen Frank Östers begravning. Det är begravningen som är den viktigaste händelsen i boken, dit allt på ett sätt syftar. Beviset för att de nu lönnfeta 40-åringarna inte längre är odödliga.

Marcus Birro bröt med NT med följande ord, då hans bok sågades av en recensent som redan innan bestämt sig för att den var kass:

Jag vägrar finna mig i att bli nedvärderad av folk som inte sköter sitt jobb, Det är oförsvarligt oproffsigt av en tidning att låta direkta felaktigheter, lögner och fördomar stå i vägen för en seriös journalistik.

Recensenten menar att romanen är “slarvig, romantiserande och outhärdigt sentimental”, men sticker inte under stol med att han inte gillar Marcus Birro alls. En omogen sk

Många kan nog känna så inför Att leva och dö som Joe Strummer då Marcus Birro har en tendens att reta upp folk. Jag kan också tycka att han är lite överdjup ibland, men jag gillar hans poetiska utläggningar i en någon kvasifilosofisk stil. Det funkar för mig. Slarvig? Definitivt inte. Romantiserande? Onekligen, men vem ser inte på sin ungdom genom rosafärgade glasögon? Outhärdigt sentimental? Nej, det tycker jag inte. Huvudpersonen har en rejäl 40-årskris på gång helt klart, men jag tycker att det mesta är trovärdigt.

Något jag inte gillade? Jag är ju en av dem som är skadad av Tipsextra och dessutom håller på Blåvitt, så när Birro påstår att välvaxade italienare, som lipar mer än de dribblar, skulle vara någon sorts fotbollsgudar så är jag inte med i resonemanget. Hans diskussioner om fotboll med plastsonen som bor i Norrköping gör förvisso att jag förlåter honom lite, men nej, där har du fel Marcus Birro. Mycket kan du, men fotboll? Jag är tveksam.

Bokgeografi Skottland

Nej, jag tänker inte dela upp USA och köra en vecka om varje delstat, men jag tänkte faktiskt dela lite på Storbritannien. Om alla delar kommer att representeras återstår att se, men i dag är det i alla fall dags för Skottland.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Skottland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Denise Minas Garnethill-trilogi utspelar sig i de ruffigaste kvarteren i Glasgow och handlar om Maureen O’Donnell som dras in i en hel del hemskheter. Bra och spännande böcker!

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Skottland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Carol Ann Duffy är en skotsk poet och tillika den första kvinnliga hovpoeten i Storbritannien. Född i Glasgow, Skottland, professor i Manchester och tills för en kort tid sedan helt okänd för mig. Jag har ännu inte läst något av henne, men jag vill det definitivt!

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Skottland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Sunday Philosophy Club av Alexander McCall Smith utspelar sig i Edinburgh och står oläst i min hylla. Den vill jag gärna läsa.


Nu vill jag gärna ha lite boktips av dig! Svara i din blogg eller i en kommentar, eller varför inte på enligt O:s facebooksida.


Läsplanering för november

Jag ska fånga en ängel av Håkan Östlundh, i alldeles färsk pocket finns på läslistan helt klart. jag ser mycket fram emot den. Ny i pocket är också Marshmallows till frukost av Dorothy Koomson som lockar mycket. Jag tänkte också ta tag i Erlend Loe så här tredje gången gillt.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors och Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell vill jag också äntligen hinna med.

I avdelningen läsutmaningar är det hög tid att läsa tegelstenar och först ut är Alberte-trilogin av Cora Sandel, som jag i alla fall tänker läsa första delen i.

Lyrans resa går till Afrika och jag tänkte få läst både Sabatini och Gappah, trots att de inte står på listan. Har också lust att kolla upp de två böcker jag inte läst av Lyrans tre utvalda.

Tänkte också läsa Maureen O’Briens Döden inpå livet som ingår i min deckarutmaning och kanske slinker Lang och Sayers ner också, i temat gamla deckardrottningar. Känns som böcker som passar så här i höstmörkret.

12 böcker, det kan hända att jag läser så många, men knappast att jag läser just de 12 jag skrivit om här. Månaden innehåller två tågresor tur och retur Stockholm, varav en av fyra vägar helt ensam. Då ska jag läsa!

Söt historia med extra allt

Redan omslaget till Emma Hambergs Baddaren sätter tonen. Det är snyggt, trevligt och sött, precis som den historia boken berättar. I centrum står Maja, en fortfarande ganska ung och fortfarande ganska okänd konstnär. Tillsammans med sin man Pelle, som både är väldigt mycket äldre och dessutom både välkänd och ansedd konstnär, bor hon i ett stort 1700-tals slott på ön Hjortholmen i Vänern.

I slottet lever Pelle sin dröm. Hans ateljé är gigantisk och där håller han på att färdigställa en lika gigantisk skulptur. Majas liv på ön är, trots sin egen fina ateljé, inte alls så fantastiskt som hon hade hoppats. Hon har ingen inspiration och hon känner sig fångad både i slottet och det avsomnade äktenskapet. Hon funderar länge på hur hon ska kunna fylla sitt liv med mening och efter att ha läst i tidningen om bristen på simskoleplatser för vuxna bestämmer hon sig för att starta sin egen simskola. I två veckor ska deltagarna bo på slottet, äta hemlagad ekologisk mat och självklart lära sig att simma.

Nu dyker det inte upp några invandrarkvinnor med exotiska namn, som Maja hade hoppats. Istället anländer tre väldigt olika elever till ön. Kulturjournalisten Karin som tvingats släppa sin fantastiska artikel om Henrik Schyffert för att istället skriva om Pelle, slottet och simskolan för tidningens söndagsbilaga, den unge Alex som vill lära sig simma inför segelsemestern i Grekland och trädgårdsmästaren Jens som mest av allt vill råda bot på sin fruktansvärda ensamhet.

Det blir ett par minst sagt intensiva veckor. Allt och lite till händer då Hamberg låter sina figurer hamna i de mest absurda och oväntade situationer. Jag gillar det. Boken är som en frisk fläkt, rapp och humoristisk med en svart underton. Jag får Peter’s friends vibbar och läser med ett leende på läpparna.  Som genomkörare för en lite sur läsare som jag är just nu var Baddaren en perfekt bok.

Jag gillar Hambergs sätt att skriva och jag gillar personerna hon skriver om. Med ganska små medel lyckas hon levandegöra dem och jag tar dem alla till mitt hjärta. Baddaren är verkligen en underhållande historia med extra allt och i sin genre är den riktigt bra. Perfekt litteratur i solstolen!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-30

Det är inte sommar längre, men jag är säker på att Baddaren funkar utmärkt ändå. Jag kör inlägget i repris då jag faktiskt ska lyssna på Emma Hamberg idag. Det ser jag fram emot!

%d bloggare gillar detta: