Dag: 23 oktober, 2010

Ett första steg

Annika utmanade mig och alla som vill att se filmen och läsa boken. I vilken ordning som helst så klart. Själv föredrar jag att läsa boken först. Därefter ska det sedan gärna gå ett bra tag innan jag ser filmen. Mitt mål är att under året följa Annikas utmaning och kanske främst se mer film, men också läsa böcker som jag missat.

Jag läste boken Tillsammans är man mindre ensam 2006 och beskrev den då som konstig, ibland obegriplig, men väldigt bra. Känslan jag hade när jag läste boken finns kvar i mig. Jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag kommer ihåg hur den kändes. Jag kommer ihåg värmen, de verkliga personerna, det vackra språket.

Igår såg vi så filmen från 2007 med favoriten Audrey Tautou. Vad skönt med en film utan en massa flashiga effekter. En film där skådespelarna och det de säger står i centrum. En film där det faktiskt får vara tyst ibland.

Fantastiska skådespelare som känns verkliga, som är lätta att identifiera sig med och tycka om. Förutom Tautou som Camille är Laurant Stocker underbar som den stammande och osäkre Philibert, Guillaume Canet coolare än coolast som den buttre Franck och Françoise Bertin underbart söt som mormor Paulette. Mellan dessa fyra udda personligheter växer både vänskap och kärlek fram.

Jag mindes som sagt mycket mindre av boken än jag trodde, men visst fick Paulette mindre utrymme i filmen samtidigt som Philibert tog mer plats? Eller är det bara så att Laurant Stocker var så bra och därför märktes?

Filmen fyllde mig med samma varma känsla som boken gjorde och jag tycker definitivt att du ska se filmen, men läs boken först!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-11

Vem har makten över boktipsen?

Vilka är boktipsauktoriteterna i ditt liv undrar Maria? Är bokbloggare en del av denna grupp auktoriteter? Vixxtoria spinner vidare och skriver väldigt sant att vissa bloggar läses för boktips, andra för att de är bra trots att tipsen är få.

Boktips är bra, men ofta glömmer jag bort tips jag får. Detta kan ske medvetet eller omedvetet kanske jag ska tillägga. Vissa böcker skulle jag aldrig för mitt liv läsa, ändå tackar jag artigt för tipset. Andra brukar väldigt ofta tipsa om böcker som jag absolut vill läsa och som jag inte hört talas om, trots att jag tycker mig ha så bra koll. Min gamla kollega P är en sådan.

Faktum är att jag får de flesta tipsen från bokbloggare numera. Vissa bloggare brukar ha en smak som liknar min, som Helena på Bokhora till exempel, när hon inte snöar in på skräck och Fiktiviteter brukar också var att lita på, så länge Helena inte läser om vampyrer för då är jag rätt lost. Bokbabbel läser grymt mycket och brukar ge mig en hel del tips.  Någon gång har jag och Jessica haft väldigt delad smak också, men det är smällar man får ta. Visst är det dock så som Vixx skriver, att det är lite jobbigt att tipsa om en bok som någon annan inte alls gillar.

Lyran lyckas alltid hitta de udda böckerna som jag vill, men inte alltid har ork att läsa. De som kräver en utvilad hjärna, något jag sällan stoltserar med. När det gäller ungdomsböcker så brukar både Bokhora-Johanna L och Boktoka kunna tipsa en del.

Recensenterna på de stora tidningarna då? De som faktiskt har som jobb att skriva om böcker? Jo, jag läser recensioner, men sällan är det där jag får mina tips. Därmed inte sagt att bokbloggare skulle vara bättre än “riktiga” kritiker, men faktum är att en riktigt kreativ bokblogg är bra mycket roligare att läsa än många tidningars kultursidor. Däremot är jag ointresserad av att läsa “baksidesrecensioner”, jag vill ha roliga och udda vinklingar. Något som jag ibland får av kulturjournalister, men lika ofta från bokbloggare. Att klumpa ihop alla som bloggar som ett gäng glada amatörer är lite orättvist. Visst är vi glada och visst är vi amatörer, men alla är inte okunniga när det kommer till litteratur.

Vi har DN på helgerna mycket för att jag gärna läser kulturdelen och maken vill ha mer djuplodande reportage. Faktum är dock att GP börjar komma ikapp och anledningen stavas Elin Grelsson som skriver engagerat och inte tvekar att sticka ut hakan. Kanske dags för en ny generation att ta över även i gammelmedia?!

Jag kommer inte att skriva ett långt inlägg om bokbloggare i jämförelse med litteraturkritiker just nu. Det har andra gjort så bra det senaste. Läs till exempel Bokmanias eminenta inlägg här. Jag gillar hennes skrytlista! Faktum är att många bokbloggare har en del i bagaget, många är bibliotekarier eller lärare som jag och har därför studerat en hel del. Själv har jag studerat litteraturvetenskap ett par terminer, engelska ett par och när det gäller ungdomslitteratur känner jag mig väldigt hemtam då jag arbetar med det varje dag. Någon kritiker är jag dock inte och det är inte heller meningen. Kanske är det för litteraturkritiker en förolämpning när det påstås att vem som helst dvs bokbloggare kan skriva recensioner som Lyran påpekar. Hon ger exempel på hur det känns i hennes psykologhjärta när kompisar kallas sig hobby-psykologer, eller för den del i mitt lärarhjärta när kreti och pleti menar att vem som helst kan vara lärare då utbildningen är så kass.

Det här gruppkramandet är väl ändå lite kul? Är det länkningarna de menar, eller att vi faktiskt kommenterar hos  varandra? Kanske menar de den lite sjuka kärleken till diverse enkäter, eller är det helt enkelt provocerande att vi ibland läser samma böcker? Hallå, har ni någon koll på hur bloggsfären fungerar? Sociala medier anyone? Hur kul hade det varit att skriva en blogg om det inte fanns en social aspekt av det? Kalla det vad du vill, gruppkramande funkar, men att använda det ordet visar med all önskvärd tydlighet att den som uttalar det har noll koll.

Slutsatsen då? Bokbloggar för boktips och dagstidningar för annat intressant om kultur (visserligen finns det bloggar som fyller den funktionen ypperligt också). Och jag håller med Lyran, måste det vara en konkurrens egentligen? Är det inte bara bra att folk läser oavsett vem som får dem att göra det?

En alldeles speciell dag

Den 15 juli 2005 var en speciell dag för mig. Då föddes nämligen vår äldste son och självklart har 15 juli varit ett speciellt datum sedan dess.

Efter att ha läst One day av David Nicholls har datumet fått ännu en dimension. Det är nämligen Emmas och Dexters speciella dag också. Vi får följa dem från den 15 juli 1988 då de tillbringar ett natt tillsammans och livet på många sätt börjar. Det är deras examensdag och början på en underbar vänskap. För vänner är de, Dex och Em, de bästa av vänner. De är vännerna som aldrig lyckas få till det, trots att de uppenbarligen har starka känslor för varandra. Många skulle gå så långt som att säga att de är gjorda för varandra.

Först har jag lite svårt för konceptet att bara få följa dem under en så kort tid varje år, men faktum är att det funkar. Jag var rädd att det bara skulle vara en bra idé i teorin, men den håller även i praktiken. Vi får veta så mycket mer än det som händer just den 15 juli, ofta på ett väldigt snyggt sätt.

Emma, Em är min favorit. Osäker på sitt utseende och på son förmåga ger hon upp den haltande skådespelarkarriären för att istället arbeta på en mexikansk sylta. Där fastnar hon allt för länge medan Dexter reser runt jorden och gör tv-karriär. Han är egentligen en stor skit på många sätt, de flesta faktiskt om jag ska vara ärlig, men det går liksom inte att låta bli att tycka om honom. Många gånger är Emma vansinnigt glad att hon “bara” är hans bästa vän och inte hans flickvän. Hans flickvänner har det knappast lätt då han fokuserar mer på alkohol, droger och sex med allt som rör sig, än familjeliv.

Em och Dex, Dex och Em, blir mer levande för varje sida och för varje år. När jag till slut följt dem i nästan tjugo år känns det verkligen som om jag känner dem. David Nicholls har verkligen lyckats skapa två fantastiska karaktärer och dessutom låtit dem omges av ännu fler intressanta personer, som visserligen rör sig i bakgrunden, men ofta har stor betydelse för handlingen.

One day kommer snart ut på svenska på Printz Publishing och heter då naturligt nog En dag. En dag, som i en dag och ett specifikt datum, men även som i någon gång i framtiden. Lysande titel, lysande idé och en lysande bok. Jag är grymt glad att jag är en flitig bokbloggsläsare, annars hade jag kanske missat den.

%d bloggare gillar detta: