Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten ”I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, ”en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. ”Den frånskilda kvinnan” och ”Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som ”Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i ”Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

Läs också:

One comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge