Att leva i mellanförskap


Halfdan Pisket, Nahid Modiri och Dilsa Demirbag-Sten samtalar om flykt, att komma till ett nytt land och försöka hitta ett nytt hem. Titeln på seminariet är Att leva i mellanförskap, vilket handlar om att inte riktigt höra till i varken det gamla eller det nya landet. Pisket är aktuell med en trilogi med grafiska romaner, som främst handlar om hans pappas historia. Demirbag-Sten påpekar att böcker är politiska och Pisket går så långt att han kallar det propaganda. Hans böcker är en del av den väldigt onyanserade debatt om invandring och invandrare som finns i Danmark. Hans huvudperson är den kriminelle invandraren, ett liv han inte valt utan tvingats leva. Det börjar väldigt svart, men i slutet av trilogin finns ändå ett visst hopp. Hans familj har svårt att ta till sig böckerna, då bilden av hans far är ganska problematisk. Däremot fick hans far chansen att tycka till och stoppa om han ville. Det som var viktigt för fadern var att hans son lyckades och blev något. För Pisket finns det också ett större syfte än att ”bara” berätta sin fars historia, det är mer allmänmänskligt än så. Någon gång kommer han också att skriva sin mors historia, men än så länge finns för många i hennes familj kvar i livet. I Danmark har han aldrig fått frågan om moderns del i berättelsen, det är en typiskt svensk fråga säger Pisket. En bra fråga, men en väldigt svensk sådan. 

Modiri är aktuell med boken Hej syster, en berättelse han egentligen skrivit många gånger förut, men det nya perspektivet blev det som skapades 2015 då han insåg att han inte längre är flykting nu när det kommer nya flyktingar. Varför syster? Modiri berättar att han må vara en tatuerad svartskalle på utsidan, men på i sidan är han en lesbisk kulturtant. Samtalet med den fiktiva kvinnan skedde i hans huvud, men det var sin mors bild han hade framför sig då han skrev. Hans pappa finns i publiken och håller på att läsa boken nu. Den är personlig, men kanske inte så kontroversiell. Ändå var Modiri nervös för att dela berättelsen med andra, något som hans pappa var tydlig med att han måste släppa. 

I både Piskets och Modiris liv har våldet varit närvarande. Våld lagras i kroppen, i cellerna, säger Modiri. Själv har han försökt tänka bort det och överkompensera genom att vara extra trevlig, öppna dörrar för äldre damer, le ordentligt på flygplatser och försöka vara den snälle invandraren. Det är bara det att våldet inte försvinner från kroppen. Han har fått kämpa för att komma förbi våldet, ilskan och sorgen. 

Pisket har kanske också tagit sig förbi våldet och är en framgångsrik person, men hans framgång har inte gjort livet lättare för hans föräldrar. Våldet finns ständigt närvarande. Modiri bytte språk då han var ungefär tretton, från våldets språk till något annat. 

Mellanförskap betyder att man inte har en given roll eller en given plats. Demirbag-Sten påpekar dock att få faktiskt har en sådan plats ens om de befinner sig i innanförskap. Att vara i opposition och utanför handlar dock inte om nationalitet, säger Pisket, då han är född i Danmark men ändå inte helt hör till. Att försöka hitta hem är en ständig kamp, säger Modiri och håller med Sten om att det finns en fluiditet som inte bara är kopplad till nationalitet. Världen är rörlig och det går att förflytta sig mellan boxar. Något som inte behöver vara negativt. Ett hem kan vara konsten, påpekar Demirbag-Sten och visst kan det vara så säger Modiri, då hans kreativitet skapade en mer positiv uppmärksamhet och ett nytt sammanhang.

Det enda som behövs är en vuxen som ser, säger Pisket. Någon som ser det speciella hos varje ung människa. Det kan vara i skolan, inom konsten, eller egentligen var som helst utanför familjen. Demirbag-Sten talar om lärare, bibliotekarier och grannar som viktiga. Modiri berättar om Maj-Britt på Kärraskolan som var hans speciella vuxen. Hon såg att han bråkade för att han var uttråkad och försåg honom med böcker. Sedan blev det en tom anteckningsbok, som han själv fick fylla. 

Modiri berättar dock om hur märkligt det kan bli när han åker taxi med iranska taxichaufförer som ser honom som en son, som en iransk talesperson och då kan han bli irriterad, vilket gör att han skäms, blir arg för att han skäms och skäms för ilskan. Vuxenrespons som barn alltså, men inte nödvändigtvis som vuxen. 

Läs också:

One comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge