Monthly Archives: juli 2017

Slå era kloka huvuden ihop nu!

Jag fick en fråga om svaren på emoji-titlarna kommer att publiceras och ja, det kan ni få, men lite mer klurande och framför allt några gissningar vill jag allt ha.

 

  1. 👱🏼‍♀️👨‍👧‍👧🏠💍💞💔💞🙋🏻🐕🛍📚🔖✏️ (Och så levde de lyckliga, Lucy Dillon)
  2. 📃💌🙋🏻🗣🛳🗽🏠👰🏻🎎🍚💞💔👿 (Vi kom över havet, Julie Otsuka)
  3. 👨🏽‍🎓👨🏻‍🏫👨🏾‍🎨🗽🏢🎭👬👪🥘🚿🔪🚗😭 (Ett litet liv, Hanya Yanagihara)
  4. 👩🏻‍⚖️👩🏻‍💼🙇🏽‍♀️💞🔫🏫🤷🏼‍♂️👮🏽😢🙊🙈🙉🎉 (Störst av allt, Malin Persson Giolito)
  5. 👱🏼💞👱🏼‍♀️💰💔👰🏼🎭💏🛌💔💞💔🙈 (Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg)
  6. 👱🏼👧🏽🏫😭🗺🚙💞💏💔💊😈😢😭 (Som stjärnor i natten, Jennifer Niven)
  7. 👨🏽‍🎓⚽️🍻🍕🚉👱🏼‍♀️💞🍆🤷🏽‍♂️📰🕺🏻🎤🥂 (Onanisterna, Patrik Lundberg)
  8. 🏙🚶🏽🕯👍🏼📰💪🏼😴🙋🏻💞🏠🥔👶🏻🤒😭 (svensk klassiker)
  9. 🏔🏘🔫🏒🎸❄️🍻👨🏼‍💼👴🏼👑🙈🙊🙉 (Björnstad, Fredrik Backman)
  10. 🙎🏾😷👩🏽‍⚕️🙋🏼‍♂️💞📱💻👩‍👧💔✈️🏖😱 (Ingenting, allting, Nicola Yoon)

 

Ledtrådar inom parentes …

Läs också:

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också: