Det var mycket jag tyckte om i Lena Ackebos Världens vackraste man om systrarna Mona och Barbro på semester, men det fanns också sådant som störde mig. Det blev alldeles för yvigt och jag blev lite matt. Uppföljaren Kära Barbro är stramare och snyggare. Kanske för att den främst handlar om den stramare av systrarna. När Mona vårdar sin nya kärlek Mallorca är Barbro ganska bitter hemma i sin fina villa med sin läkarman och sladdisen, som är det enda av de fyra barnen som bor hemma. Ytan är i det närmaste perfekt, men det räcker liksom inte med yta. Hon vill desperat hitta ett sätt att känna riktiga känslor. Nu är det mest skuld och ilska som river i henne och det är ganska svårt att känna någon sympati för henne. Förståelse absolut, men det är som att Barbro letar fel främst hos andra, men också hos sig själv.

När Mona flyttat utomlands är det Barbro som behöver hålla koll på modern som bor på ett äldreboende i Stockholm. Den ångest som resorna dit väcker är enorm och besöken nästan lika illa. Att ha dåligt samvete för en äldre släkting är det nog många som har. Det går inte att räcka till, speciellt inte om släktingen i fråga glömmer besöket strax efter det ägt rum och därför kanske lider ännu mer av sin ensamhet.

Stramheten och distansen är något jag uppskattar, men kanske blev det denna gång för mycket. Som medel för att skapa distans mellan systrarna och visa på deras olikheter är den dock effektfull. Det enda som andas någon sorts liv är Monas brev och självklart väcker hennes lycka ännu mer bitterhet hos Barbro.

Efter ett helt absurt abrupt slut lämnar vi Barbro och Mona. Jag utgår ifrån att det kommer fler böcker om dem, annars lämnar Ackebo oss verkligen med ett rejält gäng frågor. På ett sätt blir Kära Barbro en transportsträcka mot ännu ett möte mellan systrarna, men det är också en fin och ganska tragisk berättelse om den systern som inte vågar leva sitt liv och avundsjukan gentemot den som äntligen gör det.