Hiromi Ito och Martina Montelius


Poesi är absolut min grej och därför köpte jag igår Gratulerar till din förgörelse av Hiromi Iro. Denna bok innehåller dikter från flera av hennes böcker och fungerar som en antologi. På Stockholm Literature samtalar hon med Martina Montelius. Först springer hon ut och hämtar sina glasögon, men snart sitter de och samtalar. 

Montelius berättar hur Itos dikter skrämmer henne, då det handlar om allt hon inte vill tänka på. Det är en utomjordisk upplevelse att höra Hiromi Ito läsa sin dikt Pappas livmoder och bra att Martina Montelius läst den innan. Själv är hon precis lika tagen som jag. Du blir som en demon när du läser, säger hon till Ito och så känns det. Ito menar att hon vill inte vill att hennes döttrar ska se henne läsa, då hon blir till en annan då. 

Att vata kvinnlig författare i Japan är hemskt, säger Ito. Som barn läste hon Manga för pojkar, då Manga för flickor var hemskt. Nu har det ändrats lite. Itos skrivande har påverkats av att hon inspirerats av mäns skrivande. Problemet är bara att när hon skriver om sex, mens eller en mamman som vill döda sitt barn, ses det inte på med blida ögon. Dessutom är hon helt utan skam, menar Montelius. Men Ito påpekar att hon verkligen varit fixerad vid sin kropp och haft ätstörningar. Hon slutade äta och ville bli som en väldigt mager man. Inte så att hon ville ja en penis, men absolut inte bröst. 

Fortfarande är kvinnors liv begränsat. Hon har tagit hand om sina föräldrar och sin partner. Nu har fadern och partnern dött. Hennes fixering vid döden har alltid varit stor. Även deras död var fascinerande. Modern dog långsamt. Under fem år låg hon på sjukhus och kunde inte ens röra sig. Samtidigt hade de då en bättre relation då än de någonsin haft tidigare. Innan hatade Ito henne, men det förändrades när döden närmade sig. Nu ser hon sig själv i spegeln och ser sin mamma. Då är det skönt att ha slutat hata henne.

Hon berättar att hon sett harakiri genomföras och verkar helt uppfylld av det. Sexharakiri i ett sexmagasin, inget ”riktigt” harakiri. En helt absurd historia om hur någon både skär sönder sig och sedan syr ihop sig själv. Smärta och sex gör ihop säger hon, men bara i hennes fantasti. Däremot har hon helt myten om att förlossning och död skulle höra ihop. Inte heller att en förlossning skulle vara en orgasm. Det är damerna på scenen väldigt överens om. 

Det här mötet mellan Montelius och Ito är helt overkligt. Kanske det galnaste litteratursamarbete jag någonsin lyssnat till. Bland annat fick vi höra om snoppar som krymper i livets slutskede. Hur en pappa eller en partner blir en liten penis. Att sperma och bröstmjölk ser likadant ut. Dessutom vet jag nu att det finns ett penismuseum i Reykjavik och att japaner kan be vid en gigantisk penis. Lite mer än vad jag ville veta känner jag. Jag funderar lite över vad det är för bok jag har köpt. Det kan bli hur intressant som helst. 

Läs också: