De fördrivna

9789127145825

I Sigtuna lyssnade jag på ett samtal där Negar Naseh fanns med. Tyvärr fick hon och hennes bok alldeles för lite uppmärksamhet, men jag blev ändå sugen på att läsa hennes senaste bok De fördrivna. Nu har jag gjort det.

I De fördrivna möter vi Miriam och Filip, ett framgångsrikt par hon läkare och han konstnär, som bosatt sig med sin dotter i ett hus på Sicilien. I förlagets presentation av boken kallas de ”transglobal medelklass” och det är ett bra begrepp. De flyttar, men lever ändå inte där de är. Världen utanför når dem inte och en av de få saker som gör deras liv exotiskt är egentligen värmen.

Miriam är föräldraledig och att hon befinner sig i en bubbla är egentligen inget konstigt, det är många i den fasen av livet. Hon oroar sig hela tiden för dottern och det går ut över hennes sömn. Många gånger är Miriam en skugga av sitt forna jag och att engagera sig av världen utanför blir helt enkelt för mycket.

Filip koncentrerar sig på sin konst och vill minst av allt störas av sin fru och dotter. Med ursäkten att han snart ska ta över föräldraledigheten lever han ett liv nästan helt parallellt med resten av familjen. Egoistisk och ganska problematiskt. Självklart bär han inte skulden själv, men klart är att Miriams och Filips förhållande står på paus.

När Filips vän Ashkan och hans flickvän Erika kommer och hälsar på tar de med världen till huset på Sicilien. Ashkan ska bege sig till Lampedusa för att göra ett reportage om flyktingar som dör i Medelhavet och när han inser att Miriam knappt vet om vad som händer i havet som också finns vid hennes hus, blir han minst sagt irriterad. Hon lider av vit melankoli, säger han, och borde istället lära sig något om sin samtid.

Begreppet vit melankoli diskuterades i Sigtuna och det görs även i boken. Visst är det lätt att vi fokuserar på hur hemskt det är att läsa om alla nyheter och se alla bilder, snarare än att hjälpa de människor som faktiskt har det svårt på riktigt. Nästa steg är att helt tänka bort det människor på flykt är med om och bara ge efter för egoismen. Jag tjuvlyssnade till exempel på ett samtal på ICA i helgen, där tre personer i övre medelåldern ondgjorde sig över vad flyktingar kostar och hur hemskt det är att kommunen behöver bygga bostäder åt dem. ”Vi kanske ska sälja huset och kräva att få bo gratis i villavagnar också”, sa en av dem och de andra höll med. Bortskämda flyktingar som får allt de pekar på, visst hör vi om dem ofta? Däremot hör vi sällan om deras sönderbombade hus, deras drunknade familjemedlemmar och allt de inte längre äger.

De fördrivna är inte primärt en bok om flyktingkatastrofen, utan en bok om ett förhållande som inte riktigt fungerar och en nystart som inte riktigt blev som den skulle. Det är också en bok om vardagen och små saker som tar mycket tid och kraft. En bok om att försöka fly, men inte från ett krig, utan från en allt för inrutad vardag. Det är inte den vita medelklassen det är synd om, men det glömmer vi ofta bort.

Negar Naseh är en intressant ny författarbekantskap och jag tycker mycket om hennes sparsmakade sätt att skriva. Det här är en av de mest intressanta, unga, svenska författare jag läst på ett bra tag. Nu är jag nyfiken på debutboken Under all denna vinter, som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris.

 

Läs också:

5 comments