Den där Jan Svensson

janS-3_Framsida-202x300

Det är lätt att känna igen sig i Johanna Lindbäcks bok Jan Svensson, som visserligen vänder sig till mellanåldern, men ändå påminner om flera av hennes tonårsböcker. Det är en flytt, en ny skola, några hyfsat trevliga lärare och viktiga föräldrar.

Just den här gången är det Jan Svensson som ska flytta från Stockholm till Luleå med pappa och pappas nya man. Mamma är kvar, men hälsar på ibland och lyckas vara förvånansvärt närvarande. Den nye Jan är helt plötsligt bättre på fotboll, men ändå ganska osäker. Det tar tid att skapa sig en ny plats i en ny klass. Läraren Martin är en trygghet och grannen Nicki, som även hon är ganska nyinflyttad, blir någon slags vän.

Att pendla mellan hopp och förtvivlan är ett genomgående tema i Lindbäcks bok. Hur Jan trivs ibland, men andra gånger vill fly hem till mamma. Hur klasskamraterna reagerar på att Jan har två pappor, men ändå accepterar det utan större problem. Att styvpappan är polis gör sitt till.

Mycket är bra med Jan Svensson. Skolskildringarna är trovärdiga och den kamp om att passa in och ändå vara sig själv som många genomlider beskrivs bra. Jag kan dock inte låta bli att tycka att det är lite för genomtrevligt och småputtrigt. Visst finns det problem, men allt löser sig otroligt smidigt och det finns knappt något spår av svärta, trots att vissa trådar inbjuder till det. Kanske handlar det om målgruppen, men för mig är det trevlig läsning, men långt ifrån Lindbäcks bästa bok.

Läs också: