Något av det bästa jag läst

527

Jag trodde nog att jag skulle tycka om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, en bok som fått en rad priser och hyllats av många. Trots det har jag skjutit upp läsandet, egentligen av oklar anledning. Kanske för att jag var rädd att bli besviken, eller för att jag visste att innehållet skulle vara tungt.

Boken börjar och slutar på Miriams 85-årsdag, som infaller på midsommar. Hon väcks sv sin son Thomas hans fru Katarina, deras nu vuxna dotter Camilla och hennes lille son Sixten. Det är under frukosten, då Miriam får ett armband med inskriptionen ”Till Miriam på 85-årsdagen”, som hon uttalar de avslöjande orden ”jag heter inte Miriam”.

Vi får sedan följa med tillbaka till andra världskriget och träffa den romska flickan Malika, som befinner sig i Auschwitz tillsammans med sin lillebror Didi, som är en av doktor Mengeles försökskaniner och en kusin, som vi egentligen inte får veta så mycket om. De båda dör snart och Malika förflyttas till Ravensbrück. Det är när hennes klänning går sönder, som hon tar en klänning från en död flicka och förvandlas från Malika till Miriam Goldberg, en judinna som placeras i en barack med andra judinnor, varav flera från Norge.

Det som berör mig mest i Jag heter inte Miriam är relationerna mellan människorna. Såväl i dåtid, som nutid. I koncentrationsläger och i Sverige. Axelsson beskriver så fantastiskt fint hur norska Else, den bästa människan i Ravensbrück, tar hand om den unga Miriam, hur Hanna stöttar henne i Jönköping och hur barnbarnet Camilla är den som slutligen får höra berättelsen om hur Malika blir Miriam. Jag älskar hur de små detaljerna lyfter berättelsen, som tårtkalaset som tio av flyktingarna bjuds på i Aneby och hur lyckliga de är. Förmågan att överleva det fruktansvärda, mycket genom att se de små ljusglimtarna, löper som en röd tråd genom boken. Axelsson har skapat karaktärer som kommer att följa med mig länge.

Lögner och hemligheter är viktiga teman i Jag heter inte Miriam och det fick mig självklart att tänka på vad en människa är beredd att göra för att överleva. Det är inte så att Malika planerar att ljuga, hon tar en klänning och ser en möjlighet om ett bättre liv. Flera gånger blir det också tydligt att det finns en skillnad mellan att vara rom och att vara judinna. Lägervakterna verkar ibland lite rädda för romerna, men hatar dem ändå, om än inte lika passionerat som de hatar judarna. Det är judarnas som räddas efter kriget. Som rom hade Malika aldrig nått Sverige. Det blir också tydligt ett flertal gånger under läsningen att romerna verkligen ses som sämre människor och det gör de fortfarande. Med en berättelse om en svunnen tid, sätter Axelsson fingret på ett aktuellt hat och förakt mot en folkgrupp som inte räddas av någon. Att ljuga om sitt ursprung för att klara sig själv är kanske fel och de flyktingar som gör så utvisas. Trots det förstår jag varför någon ljuger om det är enda chansen att få leva ett liv som är värt namnet. Att vi bestämmer vem som ska ha rätt att leva här, utifrån ursprung, inte nödvändigtvis efter behov händer nu och det har hänt förr.

Det är säkert få som inte läst Jag heter inte Miriam, men om du tillhör de som ännu inte gjort det tycker jag verkligen att du ska göra det. Det har skrivits en massa böcker som utspelar sig i koncentrationsläger, men Axelsson lyckas berätta något nytt. Det är skickligt. Hon är skicklig.

Läs också:

9 comments

  • Den står i bokhyllan och planen är att läsa den nu i sommar eller allra senast till hösten.
    Johanna recently posted..Månadssammanfattning – Juli 2015My Profile

  • Jag har nog inte hört någon dålig recension av denna bok så jag som fortfarande har den stående oläst har säker några bra lästimmar framför mig antar jag .
    Lena recently posted..Månadssammanfattning juli 2015My Profile

    • Jag trodde i min enfald att det inte gick att förnya böcker om förintelsen så mycket, men det kunde Axelsson utan tvekan.

  • Jag började lyssna på den här med det funkade inte alls. Har lagt till den i TBR-lista för hösten.
    Tantaugusta recently posted..(L)jumma juliMy Profile

    • Jag har fortfarande inte lärt mig att lyssna på skönlitteratur. Gillar inte hur andras röster styr min tolkning av läsningen.

  • Jag håller med dig i allt du skriver. En sak som jag tyckte var så bra var att berättelsen inte tog slut efter koncentrationslägret. Många andra böcker gör ju faktiskt det, men kan inte ha varit lätt att återvända till ett liv i frihet. Jag tycker Axelsson har skrivit en helt fantastisk bok helt enkelt.
    Anna Fantastiska berättelser recently posted..Läsplaner för augustiMy Profile

  • Jag tror att det fortsatt kommer komma nya aspekter på andra världskriget. TV-serien ”Krigets unga hjärtan” skildrar t.ex. fem unga tyskars öden under andra världskrigen, d.v.s. en skildring där tysken inte alltid är en fiende och soldat utan lika mycket en ung människa med drömmar som inte kan göra mycket mer än att följa med strömmen för att det är det hen känner till. Jag vill gärna läsa en historia om kvinnorna som bistod arméerna, både med vapen, sjukvård och skarpskytte. Och om de som arbetade i lägren, som bara lydde. Jag läste och tyckte mycket om ”Jag heter inte Miriam”, den sorg som jag kände i Miriams/Malikas känsla att inte få avslöjas och därmed inte tillåta sig själv sin hela identitet känner jag igen från andra berättelser. Om kvinnor som förlorat barn i missfall och tigit, om människor som älskat fel personer och tigit, om personer som fötts utanför äktenskapet, eller som blivit till i ett möte ned fienden.

    Det är det som är så fantastiskt, att berättelserna inte tar slut så länge människor fortsätter gräva och låta ljuset spela över orden och människorna.
    Lillemor recently posted..Lilla nollan och bokstaven OMy Profile

    • Visst finns det många perspektiv kvar att berätta om, men just för att Jag heter inte Miriam inte lät så speciell var jag rädd för att bli besviken. Det blev jag inte.